BYOB på Lidingö

När Niklas bjuder in till BYOB och lagerrensning så tackar man ja så fort man kan. Nio vingalningar i en källare borgar för en trevlig kväll.

Jag inser direkt att jag inte klarar av att fokusera på noggranna anteckningar, och ger upp det tidigt. Förhoppningsvis kan någon annan förmedla alla fantastiska viner på bra sätt. Jag tar bara upp de viner som jag kommer minnas mest, ur en ganska stor skara lysande vin.

Ribban sattes direkt med en Sercial Barbeito (?) från 1910. Det är lite speciellt att dricka ett vin med 100 år på nacken. När det dessutom är extremt levande, men frukt och nötter och en knivskarp syra till det. Svårt att jämföra med något annat, supergott, och en upplevelse. Tack för att vi fick prova Niklas.

Att vi är Barolo gissade jag, och när Anders avslöjar att det är 2003, så är det bara traditionalister som kan lyckas så bra i denna årgången. Aldo Conterno kan verkligen göra vin. 2003 Il Favot är klassad som en Langhe Nebbiolo, efter en klassisk historia. En lysande god Nebbiolo, men fokuserad frukt av skogsbär och hallon, rosor och viol, mandelmassa och lösningsmedel och allt man kan önska sig av en Nebbiolo. Mmm, så gott.

Amarone förknippar jag oftast med tung frukt av russin och fikon, och inget jag springer benen av mig för. 1995 Masi Amarone Mazzano visar hur bra Amarone med ålder kan smaka. Nog finns det kraftig frukt och en del toner av torkade russin, men det finns syror och mineraler som gör det lätt, det finns komplexitet och mognad med t.ex. tobak, och det finns smeksamma tanniner. Den bästa Amarone jag någonsin smakat.

Periquita kostar idag 79 kronor på systembolaget, säljs med skruvkork, och är väl inget som man uppmuntras till någon längre lagring av. Situationen måste varit annorlunda tidigare, för denna Periquita 1963 är fantastisk. En frukt som i allra högsta grad lever och är viril, tillsammans med härliga mognadstoner av svamp, och om jag kommer ihåg rätt en del tjära och båtbygge, och rökigt lapsangte.

Till sist så blev jag även förtjust i min egna flaska. 1997 Paul Jaboulet La Chapelle Hermitage. Mogen Syrah är inte dumt, speciellt inte när det kombineras med dessa syror som lurade sällskapet till Italien en vända. Härliga kött- och korvaromer tillsammans med levande frukt, stöttat av finmaskiga tanniner. Detta vill jag dricka fler gånger.

Det fanns många andra bra viner också, så klart. Tack alla för att ni lät mig få vara med och smaka, och det största tacket till Niklas för initiativ, lokal, lysande mat, och många lärorika provningstema.

Matteo Correggia Roero 2006

En vacker halvtransparent röd-violett färg, men en aning till tegeldragning i kanten. Lägg till en härlig doft och drickbarhet och du har ett kvällens matvin.

Matteo Correggia har jag ett lite speciellt förhållande till sedan besöket i somras. Ikväll dricker jag deras Roero 2006, som jag druckit förut och Finare Vinare provat för drygt ett halvår sedan.

Det här är ett ganska slankt, syrligt vin, med en del sandiga tanniner som ger det en ganska bra struktur. Det gör sig alldeles utmärkt till mat, även om det absolut går att dricka på egen hand.

Doften är precis som jag vill ha den. Ljusa röda bär, nypon, rosblad och lite mandelmassa. Jag tycker mig redan hitta en del mogna toner som tryffel, och kanske lite bitter mörk choklad. Härligt doft, även om det inte är någon "kvast" av kraft och dofter som står ut ur glaset.

I munnen tycker jag det bjuder på lite mer stuffing än det gjorde för ett tag sedan. Den röda frukten är där - hallon och röda vinbär. Nyponen finns kvar, och det ligger lite rosor på ytan och simmar runt. Höga läskande syror, och tanniner som stramar år när den eftersmaken klingar av (efter inte alltför länge).Skär igenom en krämig mat perfekt.

Jag tycker det här är skitgott på ren svenska. Det är inget stort vin och inget mästerverk. Men som ett vin en mulen lördagskväll till en svamplasagne är det lysande. Den har det mesta som en bra Barolo har, eller kanske mer av en Barbaresco, fast lite mindre av allt.

Correggias Roero är gjort på 100% Nebbiolo, tolv månader på använda fat, och i ståltankar i ytterligare åtta. Systembolaget säger fortfarande att det är 2006 (i beställningssortimentet, enl BGK) medan Bristlys hemsida är lite tunn på information. Själv skulle jag nog passa på innan det är 2007 som kommer, då jag gillar denna bättre. 159 kronor kostar kalaset.

Årets första - Pio Cesare Barbaresco Il Bricco 2003

Fasching på besök för en kväll med vin och poker.

Direkt i karaffen så luktar det skärbräda. En blandning av ek och en. Hmm, ska det vara så här?

Efter några timmar i karaff så bjuder dock doften upp till dans ordentligt. Pio Cesares Il Bricco 2003 har en härlig doft av mörka bär, med en klar sötmogen dragning. Till det kommer mandelmassa, rosor och tjära. Lite julkryddor. En klassisk Nebbiolodoft, om än med en ganska kraftig dragning åt det sötare hållet.

När vi smakar på det ger det en tät, ganska söt smak av röda bär. När tanninerna trycker till direkt efter gommen blivit varse den sköna frukten får den dock stiga åt sidan och spela en sekundär roll. Munkänslan blir sträv, men istället för den ganska sköna strävheten från mogna fina tanniner så ger dessa en nästan uttorkande känsla. 2003 var onekligen ett svårt år. Vi provar igen.

Det är väldigt gott med skön nebba-doft, och bra tryck i frukten i början. Doften är underbar. Det ringlar kvar en eftersmak ganska länge. Men jag kan inte släppa det; mot slutet så tar tanninerna över lite och det känns inte helt och fullt i harmoni. Eftersmaken blir lite väl bitter och sträv. Förvisso gör frukten lite comeback efter ytterligare någon timme i glaset och lyckas matcha upp lite mer. Men jag är inte övertygad.

Efter att ha läst Finare Vinares bedömning för ett år sedan, undrar jag om den bara befinner sig i en tråkig fas. Om inte så tror jag inte det finns frukt nog att klara av tanninerna om man låter den ligga allt för länge. Det är dock slående hur olika de lyckats i det svåra året 2003, när man jämför med den underbara 2003 Roagna Pajé.

Vi lyckades även ta den sista av husets Riesling 2007 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett. Lysande gott, med läskande syror, frisk tropisk frukt, gröna äpplen och päron. Det förrådet gick åt allt för fort.

Sedan gick vi på Casino Cosmopol, stödde statskassan, hade otur i pokern, och tappade bort garderobsbrickan. Att få ut jackan utan bricka visade sig svårare än att få hjälp av Com Hems kundtjänst.

Kungsholmskalaset 2009

En BYOB ska vi väl hinna med innan jul. Sagt och gjort. Frankofilen med sin bättre hälft står för värdskapet, och vi samlas alla glada för ett avbrott i julstressen. Och vilket avbrott det blev.

Stressad på grund av pendeltågsstrul korkar värden upp ett välkomstglas. Tropisk gul frukt och en dragning åt petroleum. Ganska maffig i munnen med en ganska fet vaxad känsla. Vi velar fram och tillbaka mellan Chardonnay och Riesling. Niklas kommer lite sent, och när vi andra redan fått facit prickar han in Riesling från Österrike.

Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben 2004 (eller var det 05?) fick inleda kvällen på ett utmärkt sätt.

Sedan kommer första vinet blint, för de andra. Jag har sett till att mitt vin kommer först, då jag är lite osäker på hur mycket luft det klarar. Doften ropar ut Bordeaux - och den ropar högt. Stall, läder och cederträ tillsammans med röda bär och cassis. En del mer mognadstoner i form av lite svamp och buljong. Skön munkänsla där det är lätt och elegant men ändå med en hel del kraft. Syrorna finns kvar, medan tanninerna slipats ned till ett fint, fint damm. Alla är ense om Bordeaux, men jag ler när gissningarna går från 2002, till att vara nere på 1988. Bäst gillar jag nog citatet "Underbart vin, jag skulle kunna sitta med en sådan här flaska själv en hel onsdagskväll."

Facit: 1983 Château Mouton Rothschild. Vi har alla olika budgetar för våra onsdagskvällar. Inget stort vin, men årgången är väl sådär, och slottet var inte på topp under denna perioden. Men absolut supergott, och kändes förvånande ungt för att ändå ha några år på nacken. Nu är ribban för kvällen lagd.

När nästa vin serverats säger Frankofilen efter en sniff: "Världens bästa vinregion!" Och jag håller med. Det visar sig dock att han tänkte Bordeaux, medan jag var i Piemonte. Jag hittar en hel del mognad i detta vin också, med jordkällare och svamp, men även en del söta skogsbär, tjära och lite viol. En del tobak kommer till. I munnen är syrorna riktigt höga, nästan lite väl vassa. Men det är en skön lång eftersmak. Efter lite debatt hamnar vi i Barbaresco, och gissningarna ligger någonstans på -78 och -82.

Men vad dricker vi? Vi undrar faktiskt ännu, och utredning pågår. Etiketten säger 1982 Gaja Barbaresco. Men när korken drogs säger den 1983 Gaja Barbaresco Sorì Tildìn. Man kan knappast tagit fel på en kork som ju skulle användas först ett år senare? Har man satt på fel etikett när man buteljerade vinet? Mysteriet är under utredning. Gott var det oavsett, och ribban efter första vinet trillade knappast ner efter detta smakprov.

 

Tredje vinet serveras ur magnum till det lysande vintillbehöret hämtpizza. Gott till maten, med mörka röda bär och en del stall och läder i. Läskande med bra syra, men ganska snälla nedslipade tanniner. Det har en del drag åt Bordeaux, men det känns lite varmare och inte med samma struktur. Jag är och vobblar runt på någon supertuscan, och jag är nog nere och gissar på tidigt 90-tal. Men jag kan knappast påstå att jag var helt rätt på det.

1993 Marchesi de' Frescobaldi Brunello Riserva lanserades som ett vin för millennieskiftet, men något av det mest tacky jag sett i flaskväg. Notera etiketten i tyg. Men det var riktigt gott, och gav mig en del insikt i vad brunello med lite ålder smakar.

 

Sedan gjorde vi ett litet mellanspel, där vi provade två olika tappningar av Bouscassé 2005. Slutsatsen är att tyskarna dragit vinstlotten (även om de får betala för det). Läs om det här.

Efter pizzan kommer ett vin mer stor söt, mörk frukt, och en del tobak. Vid en närmare sniff så kommer dock coca-colan fram, en del vanilj, lite söta julkryddor och en del rosor. En hel del kraft, med tanniner som fortfarande biter. I eftersmaken blir det dock lite eldigt och det känns som om alkoholen går igenom. Vi är i Piemonte och det är mycket nya fat i det. Men innan jag hinner fundera mer säger M Spinetta, lägger till Starderi och börjar gissa årgångar. Ett varmt år var det och med lite ålder på det så landade vi (inte med så mycket bidrag från mig) i 2000.


2000 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi. Stora dyra noshörningar, men det är en fråga om man gillar stilen. Ribban ligger dock kvar på en hög nivå....

Nästa vin till rakning bjuder på torkad frukt, gula russin och fikon. En söt ton av apelsin, där jag skriver romerska bågar i blocket. Höga syror och en ganska bra kraft. Jag är dock helt ute cyklar när det gäller gissningar. Den slanka känslan men ändå med en söt torkad frukt gör mig förvirrad. T prickar dock in det när han fått en del ledtrådar.

2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts Jag hade aldrig hittat till Bourgogne eller gissat på Pinot på egen hand. Men den varma årgången ställer alla begrepp på ändå. (Bilderna blev för dåliga för att visas.)

Vi kämpar på med nästa vin som bjuder på tät mörk frukt med björnbär, söta röda hallon och en dos jordgubbar på toppen. Jag hittar cassis och en del grön paprika, men saltlakritsen som bordsgrannen pratar om går jag bet på. Ett tätt kraftigt vin med bra struktur. Gott nu, och säkert ännu godare om några år. Jag börjar gissa att det är mitt andra vin jag tog med som backup.Och med lite hjälp med gissningarna hamnar sällskapet rätt de med.

2004 Ca' Marcanda Bolgheri Camarcanda. Gajas prestigevin från vingården i Bolgheri. Merlot, Cabernet Sauvignon och en skvätt Cabarnet Franc. Kul att få prova.

Vid nästa vin är jag vilse igen. Mörk röd frukt, söta (skogs-) bär och en kraftig syra, men väldigt snälla tanniner. Jag är ute på väldigt hal is och tänker Barbera . Men jag har knappt några referenser i det här fallet, så jag ursäktar mig själv. Övriga gissar på många olika druvor och regioner, innan vi till slut landar i Californien med en del ledtrådar.

2003 Jordan Alexander Valley Cabernet Sauvignon. Lärorikt!

Nu är vi tillbaka i Piemonte säger jag så fort jag doppar näsan i glaset. Mörka söta skogsbär, bittermandel och rosor. Ganska bra tryck i frukten med ganska sköna tanniner med en hel del bett i. En ung bra barolo, och jag gissar nog till slut på 2005.


2005 Mario Marengo Barolo Bricco Viole. Gott! Och jag tycker nog att denna till och med var bättre än den Brunate jag drack nyss. (De har dock en etikett som är mer eller mindre omöjlig att fota.)

Brett, stall, läder och gamla plåster står som en strut ur nästa glas. Och hur konstigt det än kan låta så är det en trevlig doft. Ett slankt vin med ganska hög syra, och en del mörk frukt kvar i det. Jag påminns mycket om förra BYOBs 2001 Clos des Papes och gissar till slut på en C9dP från tidigt 2000-tal. Bretten ska väl peka på Pegau?


1998 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée. Jag gillar verkligen Pegaü och de åldras med stil. Urgott! Kul att återse sin Internetfling.

M tar fram sitt vin som stått i karaffen ett tag. Mörk, söt torkad frukt tar täten i en koncentrerad munkänsla. En bra syra gör det dock lätt och ganska slankt. Det är dock från ett varmt år. En del funk finns, men jag hittar inte direkt så mycket brett. Det borde jag kanske gjort, för det är en 2003 Pégaü vi dricker. Lysande god den med. Dubbeldate.

Det här får bli det sista för ikväll, säger värden och tar fram en bonusflaska. Pinot och Bourgogne säger (sluddrar?) jag efter en första sniff. Söta jordgubbar och pinotkrydda. I munnen har vinet dock inte så mycket struktur som jag förväntat mig från Bourgogne, och känns lite sötare och varmare. Vi leds snabbt till Californen, och det vi dricker är 2006 Hansel Cuveé Alyce. Gott, men jag gillade nog den North Slope som jag provat tidigare bättre, svalare i stilen.

Enda sättet att ta sig igenom en sådan här kväll helskinnad är att spotta ordentligt. Det gjorde jag inte.

Tack för en underbar kväll och lysande viner - nu kan jag med sinnesro ta mig an julen!

Marengo Barolo Brunate 2005

Tidigare i veckan drack jag en alldeles lysande Marengo Vecchie Vigne Brunate 2004. Nu ser jag att det finns några flaskor kvar på SB av hans Brunate 2005 efter decembersläppet. Är det något att springa efter? Tillsammans med en fredagspizza tar vi reda på det.

Den underbara Vecchie Vigne Brunate är gjord på de allra äldsta rankorna, 70-80 år gamla, i toppläget Brunate. Det görs ca 700 flaskor om året. Toppåret 2004 är slutsålt, men genom Orgio kan man nu beställa 2005 ser jag. Men nu ska vi prova den mer "vanliga" brunate och från 2005.

2005 Brunate ger en sval doft av ljus röd frukt, rosor, viol och en del lösningsmedel och lite julkryddor. Inte så kraftig och maffig, utan mer av det lite bakåtlutade intrycket. I munnen är vinet inte heller något kraftpaket. En del jordgubbar och hallon, en del rosor, och en del kryddor i en trevlig blandning. En skön ganska slank munkänsla som går över i en eftersmak som är ganska lång, och stramas upp mot slutet av lite chokladbitterhet. Allting hålls upp av en bra syra, och hålls ihop av lite sträva tanniner. Tanninerna känns dock lite kantiga och vassa just nu, men kanske integreras med lite tid.

Det här är gott, ingen tvekan om det. Det är dock en, om inte två, klasser sämre än Vecchie Vigne 2004. För att det ska få alla mina Baroloklockor att klämta för fullt så hade jag behövt lite mer frukt och kraft med lite mer komplexitet, och lite mer integrerade och smeksamma tanniner. Det senare kan nog blir bättre med tid.

Jag tror jag efter närmare eftertanke låter de resterande flaskorna stå kvar på SB, men jag är lite nyfiken på Vecchie Vigne, även från 2005.

BTW, någon som provat att bygga Arkitektritade pepparkakshus? Wingårdh, någon?

Bourgogne vs. Piemonte - Systembolaget gör något bra!

Systembolaget förknippas sällan med positiva saker hos mig. Halvtorftigt urval av intressanta viner - men gigantiska volymer BiB, brödköer i minusgrader för att få tag i någon av de flaskor som säljs, mm. Det positiva är valda delar av personalen på Regeringsgatan och Fleminggatan. Och så tillfällen som detta.

Denna måndag utspelas en kamp mellan Miran och Josef. Vapnen heter Nebbiolo och Pinot Noir och domarna i kampen är provarna. Av de åtta vinerna är det fyra Piemonte från Miran, och fyra Bourgogne som Josef valt ut, i en flight. Let's go!

Inget av vinerna är speciellt kraftigt eller djupt i färgen så jag skippar det, men Vin 1 har en dragning åt det blåröda hållet. Pinotfrukt med krydda står det i blocket. Jordgubbar som får sällskap av lite mörkare frukt ju mer luft vinet får. En del örter och pepprig krydda. Bra längd och struktur med sandiga tanniner. Hög syra, som nästan tar över lite mot eftersnmaken som drar åt lingon. Ett bra vin, som är på tok för ungt. Inte någon topplacering för mig ikväll. Min gissning blir en Bourgogne från 2005.

2005 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées. Sådana har jag några liggande som jag inte tullat på ännu. Ingen brådska med det.

Vin 2 drar mer åt det röda hållet och har entydan till tegelkant. Härlig ljus söt frukt med hallon i framsätet. En del balsamico och lite julkryddor. I smaken är det rejält med tryck, och det drar det mer åt söta skogsbär med lite tobak. Bra balans med syror och sammtesfina tanniner som inte känns besvärande trots att de biter ifrån rejält. Den generösa frukten övergår i en lång, lång eftersmak som är underbar. Detta är en ung barolo, gissningsvis från 2004. Jag gissar modernist, men Anders bredvid protesterar och säger traditionalist. Riktigt bra kvalitet i alla fall, och den klockar in på en 3:de plats för kvällen hos mig.

2004 Vietti Barolo Rocche. Två av två gissningar, så nära jag kan komma. En modernist, som gjort detta vinet på traditionellt sätt utan nya fat. Här har jag också en flaska liggande, tack för det förutseende inköpet.

Det tredje vinet drar åt blåviolett igen. Komplex doft av solvarma jordgubbar och syrliga lingon tillsammans med kryddor, kaffe och lite kött. Då vet vi i alla fall vilken druva och region vi är i. Underbart välbalanserat i munnen med fin slank frukt, men där syrorna och tanninerna finns med, men inte sticker ut. Ett mycket gott vin. Måste vara Bourgogne, och det är så bra så jag gissar 2005 igen. Min favorit Bourgogne för kvällen.

2006 Domaine Armand Rousseau Chambertin. Bra vin för att vara en mellanårgång, men smakar det så kostar det. Närmare 1600:- när det såldes.

Vin fyra är lite mörkare än de andra och drar åt det blåröda hållet igen. Doften är för mig ordentligt sluten, och jag lyckas inte få ut mycket mer än lite mörk frukt och krydda. Anders bredvid har tydligen ett bättre glas som bjuder på mer. I smaken är det syrligt och inte samma kraft som övriga viner. Ljus frukt och viss tobak. Efter ett tag, och när det avslöjats vad det är börjar det släppa på lite mer och bären blir rödare och drar åt lingon i eftersmaken. Men när jag ska gissa, så kommer jag till en ung barolo och drar till med 2005. När vi väl får facit, så inser jag ju hur fel jag har, och bannar min egen dumhet.

2005 Henri Gouges clos des Porrets, Nuits-St-Gorges. När man har facit i hand är det ju uppenbart inte en barolo. Men det var slutet, och i konkurrensen inget vin som gjorde något avtryck den här kvällen.

Vin fem är brutalt. Lite mörkare färg och dragning åt rödbrunt. Mörka röda kryddiga bär - söta skogsbär, en del lösningsmedel och rosor. I munnen är det sötfruktigt med tanniner som nästan tar över och agerar ganska uttorkande. Det finns bra syror och ganska generöst med frukt som ger en ganska lång eftersmak, men tanninerna! De är för kraftiga även för mig. Anders hävdar att det måste vara en snabbmognad 2003a, och jag håller med.

2004 Luigi Pira Barolo Vigna Rionda. En 2004 med de tanninerna? Välkommen upp på läktaren.

Satan i gatan vad gott. Vin sex är lysande! Färgmässigt likt femman, men med en komplexare doft. Mörk söt röd frukt, och en del lösningmedel, mandelmassa och rosor. Samma sak i munnen. Rejäl oumpf och kraft i frukten, som mest består av av hallon, björnbär och blåbär. Viol och tobak kommer till. Allt snyggt sammanhållet med en bra syra och fina tanniner som nästan smeker gommen. Det är kraft och balans, kombinerat med syrlighet som gör det urgott. Jag behöver knappast nämna att eftersmaken ringer kvar länge länge. Detta är en barolo, och kvällens vinnare för mig. Fortfarande ung, så uteslutningemtoden säger väl 2004.

2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco. Jag blir glad när jag förstår vilket vin det är, eftersom jag även här har ett par flaskor liggande - efter brödköande och dagen efter skickat syrran till Göteborg för att köpa flaskor som stod kvar där. Detta är ett lysande gott vin och rykten om stängt och tunnlar kommer på skam. Visst blir det bättre, men det är ingen skam att ta en nu. Det är snarare njutning att ta en nu.

Sjunde vinet har det inte lätt att komma där det kommer i ordningen, men gör ett lysande jobb. Doften ger mig ljus röd frukt och en del krydda. Smaken kombinerar in lite skogsbär och viol. Bra kraft i frukten och, jag vet att det blir tjatigt, men snyggt ihopsatt och välbalanserat. Syror och tanniner på ganska hög nivå, men all frukt behöver det. Det är riktigt gott, och jag håller det som näst bästa vinet ikväll. Med lite uteslutning på vad jag gissat tidigare så är jag ju ute och cyklar i Bourgogne. Men det är såklart en barolo, en bra barolo. Som jag dessutom smakat tidgare, men det visste jag inte.

2004 Mario Marengo Vecchie Vigne Brunate. Onekligen ett lysande gott vin, men mer eller mindre omöjligt att få tag i.

Nu kommer det äldre inslaget i provningen. Vin åtta är transparent utspädd coca cola i färgen. Doften bjuder på julmust, kaffesump, buljong, läder och söta kryddor. När vi pratar frukt hittar någon russin, men jag känner inte någon frukt alls. Smaken koperar doften ganska bra, men med ett ytterligare inslag av hasselnötter. Tanninerna har åldern tagit hand om, medan syrorna sitter i och gör det läskande. Ganska bra kraft i vinet för åldern. Detta är gott, och intressant. Mer intressant än gott i min bok, då jag vill ha en del frukt kvar. Min enda referens är några gånger jag druckit gammal Bourgogne som smakat så här, så gissningsvis tidigare delen av 70-talet.

1978 Joseph Drouhin Chambertin-Clos de Bèze. Bra årgång, men inte riktigt min cup of tea.

En riktigt rolig och intressant provning, och ett av de få inslagen i Systembolagets verksamhet som jag kan uppskatta. Trevligt att diskutera vinerna tillsammans, och det är alltid kul att prova blint.

Tyvärr är inte bildbehandlingsprogrammet med mig idag, så ni får hålla till godo med dessa bilder som de är.

Sandrone i Singapore

För fyra, fem år sedan var Laura och Martin på semester i norra England, och bodde på ett vackert hotell vid en sjö. På restaurangen bestämde de sig för att dricka ett riktigt bra vin i den vackra omgivningen. Utan speciellt stor koll visste de att barolo var gott, och i vinlistan hade de en. Sandrones Cannubi Boschis.

Sandrone tog dem med storm. De kunde inte sluta sniffa och smaka på vinet. En helt ny upplevelse av vin, som blev bättre och bättre för varje sipp. De försökte köpa med restaurangens lager, men blev nekade. Vinet och platsen har blivit ett speciellt minne för dem, och gett dem ett speciellt förhållande till Sandrone, och till Cannubi Boschis. Detta fördjupades ytterligare vid ett långt besök hos Luciano och Barbara i Barolo något år senare.

Laura och Martin bjöd in mig att dela en flaska med dem innan vi ska ut på middag i Singapore. Man kan inte vara annat än tacksam. Samtidigt reflektera jag över hur mycket vin, trots alla försök till subjektiva bedömningar, är beroende av den personliga historien bakom dem.

1996 Sandrone Cannubi Boschis är ett undebart vin! Första sniffen ger en doft av mörk söt frukt, skogsbär, hallon, blåbär och björnbär. Den andra bjuder på tobak och snus. Tredje adderar balsamico och parfymerade rosblad. Det är en doft som bara växer och växer och bjuder på mer och mer komplexitet. Underbart med en härlig kombination av ung saftig frukt och begynnande mognad.

Vinet fyller munnen med en komplex smak av olika bär, med dragning åt det mörkare hållet. Tobak, läder och menthol, samt begynnande soya-toner fyller på. En härlig kraft och koncentration, utan att kännas det minsta tungt. Slankt och balanserat trots sin kraft. Tanninerna är sammetslena och klär in hela gommen, och ger vinet en härlig struktur ändå ut i den långa, långa eftersmaken. Det är helt enkelt galet gott. Redan nu. Och kommer säkert att hålla och t.o.m. bli bättre under lång tid framöver.

Ett underbart vin där Gallonis 96p absolut inte är i överkant. Snarare tvärtom. Tack för att jag fick smaka!


Väl på restaurangen så försöker jag kontra och beställer in en 2004 Conterno Fantino Vigna del Gris, och berättar min story om mitt besök i somras. Nu märks en tydlig skillnad på vad åtta år gör med ett vin. Vigna del Gris bjuder på en mörk, ganska knuten doft (pop 'n pour på restaurang). Björnbär, viol och en del hallon. En viss antydan till rosor och marsipan, men det vill inte släppa loss riktigt under den timmen vi har det i glaset.

Det är tur att det finns rejält med frukt i det här vinet, som klarar av att hålla emot de ganska kraftiga tanninerna som stramar åt rejält i munnen. Men frukt finns det ordentligt av. De mörka bären är dominerande, och jag har lite svårt att hitta så mycket mer. Jag skyller på restauranmiljön. Trots sin kraft känns det inte klumpigt eller tungt, utan ganska balanserad med bra syror. Det främsta intrycket är att vinet behöver tid. Det är väldigt gott att dricka nu, men det har absolut stor potential. Just denna kvällen var det en yngre lillebror till Sandrone.


PS. Jag inser att mina Sing-barolos står sig slätt mot den kanonad av lysande åldringar som snart kommer drabba bloggosfären. Men jag är inte alls avundsjuk här på min kant. Idag var det bara 25 grader, och regnade lite lätt en stund här i Singapore. I morgon har jag bokat brunch på hotellt där Obama bor. Jag lovar att hälsa.

Giganternas Kamp

För ett halvår sedan var jag på systembolagets prestigeprovning Clash of the Titans, och tyckte det var så roligt så jag bokade in mig på näsa liknande provning. Nu tyckte uppenbarligen Systembolaget att små smakprov av många lysande viner inte var förenligt med den dryckeskultur de står för med sin BiB-försäljning, så det var en nedbantad version. Men det visade sig vara gott nog.

Totalt åtta viner, varav fyra italienare, tre fransoser och en australiensare i tre flighter får vi veta innan start. Låter bra, även om det är lite väl mycket fokus på nya världen för min smak.

Vin 1 (av 4 i första flighten)
Serveras i ett litet iso-glas, där det visar upp en mörkt vinröd färg men med en ganska ordentlig tegelkant. Först en doft av söta mörka bär med körsbär och skogsbär i täten. Även en del torkad frukt, (jul-) kryddor och lite läder kommer till. I munnen är vinet slankt och syrligt, med en del tanniner, om än ganska snälla. Med söta körsbär, torkad frukt och tobak blir det läskande gott, och smaken har kraft och ringlar kvar i en lång eftersmak. Svårt att gissa vad detta är, även om syrorna leder mig till Italien. Kan det vara en supertuscan från slutet av förra decenniet?

Facit: Isole e Olena Cepparello 2001. Oj, vilken skillnad med bara fem års mognad från den käftsmäll 2005 bjöd på för några månader sedan. Riktigt roligt att få prova hur det utvecklas med några år på flaska, och lite förvånad över den snabba utvecklingen.


Vin 2
En ganska tunn blåviolett färg låter en ana ett ungt vin, i det större provningsglasen vi använder i resterande viner. Så fort jag stoppar ned näsan skriver jag Bourgogne. Doften är också ung och knuten, men bjuder på en kryddig doft av ganska mörka bär och rostat kaffe. I munnen är vinet förvånande snällt och inte så strävt, men en typisk slank, syrlig burgundisk munkänsla. Mycket frukt och kryddor. Ett välbalanserat vin som har mycket kraft packad i sig, men det känns som det inte riktigt släpper loss allting just nu. Det märks att det är mycket hög klass på det här, men ge det tio år till. Detta måste vara en ung Bourgogne, säg en 2006?

Facit: Ruchottes-Chambertin 2005 från Nicolas Potel. Jag trodde nästan jag skulle få mer kraft av en 2005a, och därför gissade jag på 06, men det är nog en för svag årgång. Min erfarenhet av årgångar i Bourgogne är lite för liten för att kunna gaffla in noggrannare än så i vilket fall.

Vin 3
Mörkt rödbrunt med en klar tegelkant där näsan bjuds på söt mörk frukt. En kraftig doft av mörk choklad och kaffe, men även sött och kryddigt som av julmust. Lite mognadstoner i form av läder och multna löv kommer in de också. Det är ett slankt vin som bjuder på höga syror i kombination med en söt mörk frukt av körsbär (i likör). Tanninerna tar ett bra grepp om gommen och håller ihop det i en lång eftersmak. Riktigt gott. Syrorna säger Italien, och alla runt bordet säger Brunello. Jag vet inte.

Facit: Isole e Olena Cepparello 2001. You got me. Stor skillnad på glas och glas, och inte bara i doften utan även i munnen upplevs vinet annorlunda – och mycket, mycket bättre än glas 1.

Vin 4.
En blåröd färg som har viss begynnande tegeldragning i kanten. Näsan säger direkt Nebbiolo, när den bjuds på kraftig doft av parfymerade rosblad, mörka körsbär, nypon och viol. En viss fatkaraktär med lite läder smyger sig in också. Kraftiga tanniner biter fast i gommen, och den ganska koncentrerade frukten bärs upp av italienska syror. Riktigt gott och min favorit i flighten. Jag gissar barolo från 2004 från någon av modernisterna.

Facit: Conterno Fantino Mosconi 2004. Jag har aldrig druckit Mosconi från Conterno Fantino tidigare, trots ett besök på plats. Riktigt bra och ganska tillgängligt redan nu, även om några år givetvis kommer lyfta det ytterligare.

Vin 1 flight 2
Jag skriver BDX direkt när jag luktat på vinet. Det är fylligt, mörk blårött utan någon tegelkant. Alla typiska bordeauxmarkörerna är där. Stall, ceder, cassis och läder och en del krydda i en kraftfull öppen doft. Smaken är kraftig, men känns ända något knuten och som om det finne något som ännu inte släpps loss. Ordentliga tanniner som nästan är något uttorkande och en härlig syra. Detta är ett mycket gott Bordeauxvin från den vänstra stranden, om man inte är bättre på kopior än jag trodde i Italien (Australien är omöjligt). Jag gissar att det är ungt och från 2005.

Facit: Château Lafite-Rotschild 1998. Det är inte kattpiss det, men jag är riktigt överaskad över åldern. Många år innan detta vinet toppar. Klar vinnare i flighten, och delad segrare med Mosconi för kvällen i min bok.

Vin 2
I brist på bättre beskrivning av färgen skriver jag ogenomträngligt. Mörkt, mörkt blåröd. En massiv söt doft av mörka röda och blåa bär, framförallt blåbär. En del hö och någon mint/eukalyptus ton finns i doften också. Smaken är som doften, och i blocket står det ”mycket av allt”. En ganska hög syra i vinet gör att jag tvekar på Australien som jag hade skrivit, men strök över. Jag vet inte vad det är och låter bli att gissa helt enkelt. Det är ett mycket bra vin, men behöver nog ändå en hel del tid för att få allting att falla på plats. Att det finns en hel del råmaterial är det minsta man kan säga.

Facit:Masseto 1998. Där tickade man av en i listan. Det känns ungt trots elva år på nacken. Jag önskar jag haft större möjlighet att prova detta enskilt och med mer fokus.



Vin 1 Flight 3
Ett tätt blårött vin som ger ett ganska slutet och ungt intryck i glaset. Mörka bär och en söt kryddigt ton som av blod och kött. En del kryddor på toppen, med vitpeppar i täten ger det en skön doft. I munnen innefattas den blåröda frukten av en rejäl korsett av tanniner. Frukten är koncentrerad och sitter i, i en lång och härlig eftersmak. Mycket gott. Doften säger Syrah, allt annat säger ungt. Säger de kraftiga tanninerna 2005? Det är inte Australien så det borde vara norra Rhône.

Facit: Delas Hermitage les Bessards 2005. Inte illa. Lås in i ett par år om du har några hemma.

Vin 2
Mörkt röd med blåa drag och en doft av söta blåbär och sylt. Söta kryddor som drar år nejlika och apelsin (?). Frukten är koncentrerad och av det mörka och söta slaget. Syrorna är relativt låga, och hela vinet påminner om den 2007 Amon-ra jag drack för en knapp vecka sedan. Så mycket att jag faktiskt är inne på att gissa på den. Den känns dock som den fått ihop faten och frukten mer. Det är dock gott vin, men det är inte riktigt min stil. En fruktbomb med lite för lite struktur för min smak. Det borde vara en Australiensare i vilket fall.

Facit: Torbreck the Factor 2003. Vad säger man. Lite för mycket fokus på nya världen i den här provningen.

En mycket intressant kväll, och som alla måndagar borde vara. Gruppens vinnare blev efter omröstning Bourgognen, vilket kan ha något med Josefs ganska illa dolda preferens för det vinet när han beskrev det. Min vinnare blev delad Mosconi och Lafite-Rothschild, där jag till slut sa Mosconi, mest eftersom jag varit där. Och då hade jag ännu inte pratat prisvärde. :)

PS. Skrivet på en flight till Frankfurt, så jag ber om ursäkt för korrfel.

2008 Ginestrino Conterno Fantino

Efter att ha provat vad som för mig är en årskonsumtion av Bordeaux i en lärorik provning i går, var det dags att komma hem. Till Italien. Inte så att jag har något emot Bordeaux - bara mot att jag spenderat alldeles för mycket på Rauzan-Ségla 2006. Jag letar snabbt i skåpet och hittar ett resultat av sommarens besök. Gratis är gott- med andra ord, jag fick flaskan.


2008 Conterno Fantino Ginestrino Langhe Nebbiolo känns ganska sluten i doften, men efter ett tag i glaset med lite luft kommer det lite mer. Ljusa röda bär och en del nypon. Lite balsamico och tallbarr får man med på köpet.

I munnen ger vinet en slank munkänsla med en hel del tanniner som håller frukten i ett ganska stramt grepp. Jag trodde gårdagen hade gjort mig immun mot tanniner, men det här biter tillbaka på ett ganska skönt sätt. Det bjuder på mer frukt än vad doften låter en ana. En del syrliga röda vinbär och lingon, men även lite mörkare frukt fyller ut ganska bra och kan matcha tanninerna. Speciellt efter en timme eller så med luft. Jättegott och läskande att dricka.

Eftersmaken är kanske inte den fylligaste, och vinet blir kanske lite, lite snipigt när frukten tappar en aning kraft mot slutet. Men annars är det ett gott, relativt enkelt vin, som gör sig bra till lite krämig mat. Kan mycket väl vara ett alternativ till Spinettas Langhe Nebbiolo som kommer i novembersläppet. Vinet importeras av Origo Wine, och för tillfället finns 2007. Minnet av det när det provades på plats var att 2007 var ganska likvärdig, men kanske med ett uns mer komplexitet, men lite mindre kraft. Snäppet slankare. Kanske - jag är dålig på att hålla smakförnimmelser i minnet i ett par månader.

Sito Moresco 2007

Långkok is da shit. Efter att ha tagit oss igenom stora delar av Jens Linders bok Långkok letade vi efter ny inspiration, och hittade ett recept på DN. Vi noterade även den gode Kronstams insiktsfulla vinrekommendationer - om vi vill ha ett billigare vin kan vi spara 8 kr genom att ta nr Montepulciano d’Abruzzo Bianchi för 60:- isället för Brolio Chianti Classico för 68:-. Tack för tipset Bengt Göran, men jag passar och tar något från septembersläppet istället.

Gaja Langhe Sito Moresco 2007 är gjord på ungefär lika delar Nebbiolo, Merlot och Cabernet Sauvignon, och har fått 18 månader på begagnad ek. Det är vinet som ska försöka matcha kvällens långkok.

Maniskt letande efter Kronstams omdöme om vinet ger följande notering:
"Här är vi på Gajas hemmaplan och ett vin som är kultförklarat i alla avseenden. Priset är högt, men för det får du en läcker doft med violer, blå plommon och spår av fatluftning. Smaken är ännu mycket ung, stram, tät och nästan hård. Här krävs både plånbok, vinkällare och en stor portion karaktär."


Jag försöker bortse från denna visdom och försöker bilda mig en egen uppfattning genom att dra korken. Direkt ur flaskan finns det en konstig rökig, ganska stickande doft, men som tur väl försvinner den efter en 15-20 minuter. Då ger den plats för mogna plommon och körsbär, en del aceton och lite rosblad. Några uns kryddor längs med också. Efter ytterligare lite tid kommer en läderton (kanske lite stall?) till också för att skänka ytterligare en dimension. Mycket trevligt att sniffa på.

I munnen är vinet lite mer lättillgängligt än jag förväntat mig. Det bjuder på en ganska generös mörk frukt som fyller ut bra i munnen. En del uppstramande tanninger ger en bra struktur, samtidigt som syrorna är ganska läskande och vinet känns slankt och drickvänligt. Eftersmaken klingar av lite för fort för att man ska vara helt lycklig, och då tar tanninerna även över makten och ger en lätt uttorkande munkänsla. Det här är riktigt gott och står sig bra till maten (även om det är lite svårt att matcha fänkål med vin?). Jag tycker dock att det känns mer tillgängligt än 2006:an jag drack för ett tag sedan. Inte alls så stramt och knutet som BGK tycker.

Jag tyckte jag såg detta vinet kvar i hyllorna för ett tag sedan, men vid skrivande stund är SBs sida nere så kontroll är omöjlig. Om man struntar i att fundera på prisvärde, och vill dricka Gaja, så är det ett trevligt alternativ.

PS. Om ni ska testa receptet, använd gärna lite mer vin, och låt det gärna puttra längre. Gott blir det.

Barolo

Hur botar man bäst PPDS, som lätt uppkommer då man druckit "för många" fantastiska viner på en gång? Ett ärligt försök är att bjuda in några goda vänner för att dricka bra barolo. Sämre fredagskvällar har jag upplevt.

Efter en uppsamling med en Laurent-Perrier Cuvée Rosé Brut, så startar vi med första flighten.


1996 Carobric från Scavino, 1978 Paolo Cordero di Montezemolo och 1997 Sori Ginestra från Conterno Fantino. En rivstart på kvällen. Jag har tidigare inget erfarenhet av så gammal barolo som 1978 (1989 var tidigare rekordet), och det är spännande att att få känna dofterna av gammal källare med multna löv och en koloni champinjoner. Att det kan finnas sådana syror i ett så gammal vin, och att det finns kvar så mycket tanniner är fascinerande. Det är dock inte min favorit i flighten -jag vill ha lite mer frukt. För mig vinner Sori Ginestran, som är ett lysande vin. Det är så jag gillar dem - det har tillkommit en del soja, balsamico och andra toner utöver den härliga röda frukten. Visst finns det en del fat i bilden men det stör inte mig. Stor kraft och koncentration som ger en lång eftersmak, men det känns inte tungt. Lysande gott!

Jag blir även imponerad av Gabriel som prickar in Sori Ginestra blint. Årgång, producent och vingård.

Innan nästa varv så bjuds vi på Finare Vinares lysande ragu, som fått sin beskärda del vin och många timmars puttrande på spisen. Till det serveras Martelli-pasta, och Marun.

1999 Rocche dell' Annunziata från Scavino, 1996 Poderi Aldo Conterno och Cerettos 2000 Brunate. Här regerar Scavinos riserva - vilket vin! En härlig sötfrukt som inte gör det helt lätt att säga nebbiolo direkt, men när det fyller på med nagellack viol och tjära, och bjuder på italienska syror i munnen hittar man hem. Ett stort vin med mycket komplexitet, härlig munkänsla och en lång lång eftersmak. Fantastiskt, lysande gott. Då ska nämnas att Cerretto och Aldo Conternos deltävlare inte var i dålig form. Ceretton fick en del kritik runt bordet, men jag tyckte om den. Men någon Rocche dell' Annunziata är de ju inte.



I de unga barolos rike är Roero kung? Efter sommaren besök så måste ju en Roche d'Ampsej 2004 in i uppställningen. Motståndarna blir Scavinos Bricco Ambrogio från katastrofåret 2002, Roagnas Vigna Rionda 2004 och Massolinos Vigna Rionda 2005.

Det första som slår mig är hur mycket bättre barolo blir när det får några år på nacken och bjuder på en större komplexitet. Dessa viner har alla en imponerande mängd tanniner som håller gommen i ett hårt grepp. Det är gott redan nu, men ge det några år till som kommer samtliga fyra spela en division högre upp. Eller i alla fall tre av dem.

Hur gick det då? Jo, den andra lärdomen är att 2002 var ett skitår där druvorna skadades av hagel, oavsett vad Weston säger, och Bricco Ambrogio imponerar inte. Roagnas 2004a kan nog bli bra, men jag hade mycket höga förväntningar som kom lite på skam. Ska sanningen fram så står sig lillebror Roero och Correggia sig bra i matchen, och behöver inte skämmas för sin plats. För 395:- i beställningssortimentet kan det vara värt att lägga undan några flaskor. Det ska bli kul att se hur den utvecklas med ålder.

Extraviner. Ja, sådana blev det också. Man skulle kunna tycka det är ohyfsat när gästerna försöker överträffa värden med lysande viner. Men jag kan ta det, och tackar för smakprovet av denna lilla hedonistiska pärla. Jag kan ligga ett litet tag på de jag har nu.

Pure 2007

Tack för en trevlig kväll, kära gäster.

Hemmamatch

Egentligen säger väl vilt och svamp Pinot Noir, men tyvärr har jag alldeles få hemma som är redo att drickas. Det innebär en allmän blandning av viner jag vill prova när valda delar av V-styret '95 kommer på besök. Med livliga samtal, två busungar springandes runt i lägenheten, och en Jaguar som står och piper på gatan nedanför blir fokuset på vinet kanske inte fullt hela tiden.

Först visar sig dock den usla planeringen när jag glömt vin till förrätten. En paniköppning av en 2005 Château Limbourg gör inte vinet inte kan göra sig själv rättvisa. Förvisso en fin doft av blommor, vanilj och citrus, och en smak som adderar in en hel del smörighet och rostade toner av fat. Men det känns som om det finns mycket mer att ge, och när efterrätten börjar lida mot sitt slut, bjuder vinet på en mer öppen doft, och smaken fyller ut längre. Gott var det och en ny erfarenhet för mig som dricker väldigt lite vit Bordeaux.

60% Sauvignon Blanc, 40% Semillion

När huvudrättens älg och kantareller kommer in är det dags för det tunga röda artilleriet. Öppnad i god tid och karafferad bjuder 2004 Château Vannières Bandol på mörk murrig frukt, en hel del tobak, cederträ, och den karakteristiska funkiga stalligheten. Mycket härlig doft! Det är fylligt och kraftigt i munnen, med en del tanniner och en syra som ger det struktur. Mörka bär kombinerar fint med tobaken och en viss mineralitet - lysande gott!
Det andra ursprungliga vinet var 2006 Château Poujeaux. Bordeaux kan väl aldrig vara fel. En härlig doft av svarta vinbär, en del cederträ och kryddor. Ganska öppen doft efter att ha fått en hel del luft innan middagen. En ganska slank munkänsla, med rejäla syrorna och lite bittra tanniner, som gör att det passar utmärkt till maten. Jämfört med Vannieres är det lite tunnare.

Den entusiastiska talkören säger sedan att de vill ha italienskt vin, och jag försöker göra dem till lags med 2005 Paitin di Pasquero-Elia Barbaresco Sori Paitin från septembersläppet. Underbar nebbiolodoft med rosor och nypon, ljus röda bär och en lätt parfymerad ton. Vinet är slankt läskande med höga syror och fin, ljus frukt. Det är ett rejält bett i vinet, och tanninerna är kraftiga, och nästan på gränsen för vad jag vill. Vinet utsattes dock för en pop n' pour, så luft kanske gör det snällare. Ni kan läsa mer om vinet här och här. Själv kommer jag ligga ett tag på resterande flaskor, eller lufta ett tag.
Desserten bjuder på äppelkaka från Duvbo, med hasselnötter. Vi försöker härleda äppelsorterna, men kan endast namnet på en av dem, Transparente Blanche. God var den i alla fall. Till det serveras husets standard, Moscato d'Asti.

Först den urgoda, läskande 2008 La Spinetta Moscato d'Asti Vigneto Biancospino. Fläder och flytande Piggelin. En frisk syra och en eftersmak som har hyfsad längd. Riktigt gott!

Sedan 2008 Alfiero Boffa Asti La Lupa som spelar i en klart lägre division. Inte lika frisk, betydligt kortare eftersmak, och en nästan en bismak av metall. Inte alls speciellt god.


En mycket trevlig middag, som alltid. Tack E, N och J, samt J, S och H. Och I.

För de nyfikna kan jag berätta att polisen kom och bärgade bort Jaguaren på förmiddagen efter. Den pep fortfarande.

Besök hos Elio Altare - det sista av fem vingårdsbesök i Piemonte

Silvia Altare håller skrattande upp en stor påse saltlaktrits hon precis fått från en krögare i Sverige. ”I am addicted to them” säger hon på i det närmaste felfri engelska. Italienska utan kraftig brytning och saltlakrits är ovanligt i Piemonte, men det känns bara som en fortsättning på Elio Altares förmåga att bryta mot invanda konventioner.

Han tog över vingården av sin far 1974 berättar han för mig. ”I was inspired by Burgundy after my first trip there in '76”. En vilja att göra balanserade, slanka viner som ändå har kraft, krävde att han bröt mot konventionerna. Efter resan började han med grön skörd och lågt skördeuttag, 1983 tillkom de franska barrique, lägg till det rotofermentatorer - ja ni kan storyn. Det var här problemen började.

Elios far gjorde honom arvlös på grund av hans påhitt och annorlunda sätt att göra vin. Arvet av vingården gick till Elios två systrar, och han fick kämpa hårt för att kunna förverkliga sin dröm att driva vingården vidare. Han fick arrendera den av sina systrar tills han till slut kunde köpa loss den och utveckla den vidare till vad den är idag. ”But today I am living my dream - with all of this” säger han och pekar ut över vingården Arborina som ligger precis nedanför Cantinan. Det finns en tydlig stolthet i rösten. Jag är Elio Altare, jag tar ansvar för mina viner, då spelar inga konventioner eller lagar någon roll. ”Let me entertain you with my wines”.

Cascina Nouva i Annunziata på sluttningen upp mot La Morra. Elio Altares vingård. Arborina är sluttningen nedanför

Att Elio varit en inflytelserik man på det moderna vinmakandet i Piemonte är uppenbart. Vid besöket på Matteo Correggia talar de varmt om hans inflytande, och man kan läsa att han även influerat producenter som Domenico Clerico, mfl.

Vi är mitt i skörden av Dolcetto, som sker ovanligt tidigt i år, där Altare är en av dem som skördar först. Elio skyndar vidare och lämnar mig i händerna på nästa brott mot konventionerna: Silvia Altare är dottern som går i pappas hårda vinmakarskola och ska ta över gården en dag. En kvinna som driver en av de mest prestigefyllda vingårdarna i Barolo är inte en standardlösning i ett Italien där Berlusconi styr och där kvinnorna ska vara lättklädda och stå i fonden bakom gubbarna i alla TV-shower.

Om entusiasm, energi och ett snabbt intellekt är viktiga egenskaper för att göra bra vin kommer Elio Altare att hamna i goda händer. En bättre skola är ju svårt att önska sig. Trots att det är stressat med skörden underhåller - är nog det bästa ordet - Silvia mig med en genomgång av gården, historier och anekdoter under nästan två timmar.

Silvia är så klart uppvuxen i vingården, men har jobbat där sedan 2001. På pappret bara sedan 2003, men aldrig med lön, påpekar hon, och pikar pappa Elio. Han är en slavdrivare, säger hon med ett leende. En tur på vingårdar i USA och Australien har hon också hunnit med. I USA var hon på den inte helt okända gården Sine Qua Non. ”Extremt extraherade viner med alldeles för hög alkoholhalt”, är hennes omdöme. Bit i den Krankl! Veckor ägnades sedan åt att knopa på CV:t som skickades till ett antal vingårdar i Australien för att få prova att jobba där. ”Du är anställd!” löd det första svaret i inboxen, efter fem minuter. Ibland kan det hjälpa att heta Altare i efternamn.

Vi pratar årgångar. Jag förmedlar läran jag fick med mig från Weston på Scavino om producenter och årgångar – att lita på producenten och strunta i årgången. ”Jag skulle inte köpa en 2002 Barolo från Serralunga. Alla vingårdar blev förstörda av hagel, och den som lyckades göra en Barolo det året måste ha gjort det på skadade druvor” säger Silvia Altare. Eller varit välsignade av gud och änglar, lägger hon till.

Altare gjorde endast en liten mängd Dolcetto under 2002. Hon frågar om jag träffat Weston, och påpekar att han är pojkvän till Enrico Scavinos dotter, som hon givetvis känner. Jag börjar känna mig initierad med kunskap om det lokala skvallret. Ännu mer initierad när hon berättar att Sara på Matteo Correggia är bästa kompisen. Hon säger med sträng min till mig att jag inte ska förstöra Saras träning, innan hon börjar skratta igen.

Det mesta verkar hamna på Silvias bord i vingården. Allt från buteljering till arbete i vingårdarna, kontakter med kunder, och ekonomin. De är bara fyra-fem personer som sköter allt. Då har de ändå hand om total tio ha vingårdar. Men hur klarar ni skörden då, inhyrd extrapersonal? undrar jag. "We use our family. Luckily we are Italians, so we have a lot of family"

Att det är dyrt att göra bra vin har jag förstått, men jag hajar till när jag får veta priset på marken. För några år såldes en knapp hektar mark i Brunate, för 1,2 miljoner. Euro! Det var förstås utan vinrankor som man måste plantera för att sedan kunna hoppas på skörd om fyra till fem år. Ja, sedan får man ju ligga på vinet ytterligare fyra år innan man kan sälja det och få in några pengar. En svettig investeringskalkyl låter det som.


Vi traskar ner i vinkällaren där Dolcetton precis pressats och ligger i tankarna. Vi tappar upp ett smakprov av juicen. ”Jäsningen har precis kommit igång, och du kan redan nu känna vilken struktur vinet får med sin färg och sina tanniner”. Jo, tjena! Det kan jag inte, men håller såklart med. Jag blir lite förvirrad av de två faktumen att det bara är naturjäst från druvorna, samtidigt som den är tillsatt för att snabba på jäsningen. Svaret var att genom att plocka en del druvor några dagar innan skörden, på traditionellt sätt trampa dem med bara fötter, och sedan ställa ut dem i solen några dagar, skapar Silvia en egen accelererad jäststam från gårdens druvor. Denna tillsätts sedan druvorna pressats och startar jäsningen direkt. När nästa omgång druvor kommer in, häller man över en balja med druvsaft, och jäststam, och kickar igång den jäsningen också. Ungefär som när mamma sparade surdegen mellan baken när jag var liten.

På väg upp i provningsrummet får jag veta att de dricker ganska lite av sitt eget vin. Elios filosofi är att man ska prova mycket av andras viner och inte dricka sina egna – gör man enbart det blir man hemmablind. ”Vi dricker mycket Bourgogne, och när vi dricker vår egen Barolo är den nästan alltid tidigare än 90-talet. I live such a tough life, don’t I” säger Silvia. Min erfarenhet av 80-talsbarolo är noll. Eller var.

Nu har jag givetvis lyckats tappa bort mina anteckningar från provningen, så det blir än tunnare än vanligt. Ett tips är att inte lägga lösa papper i baksätet på en cabriolet.

Barbera d’Alba 2008. Mycket mörk frukt som fyller på i en ganska lång eftersmak, och höga syror för att balansera upp frukten. Jag är inte helt "intunad" på Barbera, men den lämnade inga bestående intryck på mig.

Barolo 2005. Ljus röd frukt, bra koncentration och längd. Syror och tanniner balanserar upp frukten till en härlig munkänsla. En del kryddighet, lite örter och en del mineral följer med. Jag tycker detta är en riktigt bra Barolo, och Silvia påpekar att de han skörda innan det kom tio dagars ihållande regn. De som inte gjorde det fick mycket sämre kvalitet på vinet - för mycket vatten i druvorna.

Langhe rosso Arborina 2005 är gjord på samma druvor som den vanliga Barolo, men får sedan ligga 18 månader på 100% nya fat, men endast klassificerat som Langhe Rosso. Generös frukt, härliga nypontoner och lite mer tanniner och struktur (från ek?) än ovanstående. Väldigt bra, och drickbar redan nu.

L’Insieme 2005. Vinet är gjort på 45% Cabernet Sauvignon, 20% Barbera 20% Nebbilolo, och resten Dolcetto, Syrah och Petit Verdot. När jag tycker jag känner en dominerande Barbera-doft, känner Silvia en dominerande läderton från Cab. Det är ett stort och fruktigt vin, men inte riktigt vad jag vill ha. I varje fall inte när jag dricker vin i Barolo, från Barolo.

När jag undrar varför de gör detta vinet får jag veta att vinstockarna av Caberenet Sauvignon kommer från Chateau Margaux. Elio fick dem och det är ju roligt att experimentera, tycks de tänka. Det fanns dock ingen plats att plantera dem, så det gamla grönsakslandet fick stryka på foten.

Sedan står en öppnad flaska Barolo 1989 från gårdagen kvar på bordet. Vi provar. ”Too bad. Its on it’s way down and has lost a lot of its freshness”, är den snabba domen. Jag sitter fortfarande och sniffar på de underbara dofterna av mogen Barolo. Kaffe, balsamico, tobak och en ljus frukt, från ett vin som är brunaktigt som Coca Cola. Fängslande doft. I munnen har vinet en härlig slank munkänsla med ganska höga syror, tanninerna är förvånansvärt sträva och torkar nästan ut eftersmaken något. Det finns en bra balans och bra kraft i vinet, men i eftersmaken tappar det något. För mig är det kul att få prova så gammal Barolo, freshness or not.


Arbetarna på gården kommer och frågar efter Silvia (vilket inte är första gången under visiten). Det är stressigt och mycket att göra, och jag tackar så hemskt mycket för att de tagit sig tid och berättar hur mycket jag uppskattar det och gör mig klar att gå.

”Take this one” säger Silvia och sträcker fram den trekvartsfulla flaskan av Barolo 1989. Pappa skulle smaka på den, säga att den tappat fräschör och mamma skulle koka kanin i den ikväll. Du uppskattar den nog mer.

Med min 80-tals Barolo i handen går jag tillbaka till bilen. Även om vin är gott och fascinerande, och det gäller verkligen Elio Altares viner, kan historien och personerna bakom vinet vara minst lika intressanta.

PS. Väl hemma i Stockholm hittar jag följande notering om Barolo 1989 från Galloni, gjord för tre år sedan. 95 poäng, och ett pris på $ 286. Jag får uppgradera mitt matlagningsvin en del.
"The 1989 Barolo is a breathtaking wine. It opens with a beautiful aromatic nose, followed by perfumed sweet red fruit that blossoms on the palate with incredible depth, expansiveness and purity of expression. With some air lovely nuances of licorice, mineral and tobacco gradually appear completing this magnificent effort, which closes with an eternal finish. An extraordinary and unforgettable wine, and easily one of the best Barolos I have ever had from Altare. This is just entering its maturity and well-stored bottles will have at least another decade of prime drinking ahead of them."

Giacomo Conterno - besök hos en legendar i Monforte d'Alba

- Vad vet du om vår vingård, då? Vi brukar rekommendera de flesta turister att vända sig till Marchesi di Barolo. Vi har dessutom väldigt mycket att göra nu när skörden precis ska dra igång.

Jag stammar fram något om Roberto som tog över vingården från sin far Giovanno, namnet på gården från farfar Giacomo Conterno. Försöker säga det lilla jag vet om deras vinmakande. Det verkar räcka. Hon lovar att höra med Roberto om han har tid att ta emot oss och ringa tillbaka. Pust, jag klarade provet.

Giacomo Conterno har en speciell renommé och många i Barolo verka använder namnet nästan som en referens för kompromisslöst vinmakande enligt den ursprungliga skolan. Priserna på hans viner är därefter – på de få ställen man ens kan hitta dem. En standardbaroli för 85, Riservor för +250 EUR. Jag vet faktiskt ganska lite om Giacomo Conterno, även om jag klarade provet, och har aldrig smakat hans vin. Men man blir ju onekligen nyfiken.

Vi träffar Roberto på gården precis utanför Monforte d’Alba. Jag känner mig lite lätt ”starstruck”. Det känns som om att träffa Elvis, om han levde. Vi blir visade runt, och det är fascinerande att se den totala skillnaden mot till exempel Paolo Scavino. Jäskaren är av trä och har garanterat inga rotorpaddlar inuti. Vinet lagras i botti (eller större än så – vi pratar upp till 5 000 liter) med upp till 50 år på nacken. Den som försöker bära in en barrique här blir nog snabbt nedknuffad för de branta sluttningarna.


Jag försöker lära mig mer om hur de gör vinet, macerationstider, temperaturer, lagring och så vidare. De flesta svar jag får är att det beror på. ”Vintage forward” är uttrycket, sedan anpassar de sig efter vad som krävs av årgången.

Ett exempel är att de precis bestämt sig för att lagra 2002 Riserva ett år till för att den ska komma till sin rätta, den skulle normalt sett släppts i år. Det blir alltså en Riserva 2002 från Giacomo Conterno - till den kommer det att finnas stora köpare har jag förstått. Läser man det Wine Advocat skriver om fatproven av Monfortino 2002, så verkar det onekligen vara värt en riserva.

”Vintage forward” eller inte, blir Roberto i vilket fall fast i blicken när han pratar om sin övertygelse om att allt ska komma från själva druvan. Tanninerna ska komma från skalet, inte från ek.

Alla druvor kommer från den egna vingården Cascina Francia i Serralunga, som köptes 1974. Innan dess köptes alla druvor in. Varje år väljs de bästa delarna ut som för att ingå i Riservan Monfortion (om det blir någon), medan övriga druvor går in i Cascina Francia. Även om macerationen varierar med årgången så är den lång - upp till fem veckor i vissa årgångar. För riservan sker ingen temperaturkontroll vilket kan gör att den tidvis når skrämmande höga temperaturer. Efter maceration och jäsning så tappas vinet över på de gigantiska faten. I dessa fat får vinet ingen eller väldigt liten påverkan av ek.


Vi går ned till i källaren för att prova. Trevligare än provningsrummet.

Först ut är Barbera d'Alba Cascina Francia 2007. En riktigt kraftig Barbera. Mörk frukt och hög syra som tydliga kännetecken, men även en längd som överraskar lite. Det finns även en del komplexitet förutom den mörka frukten – mineraler, parfym och en jordighet. För att jag tycker det ska motsvara 30 EUR vill jag nog ändå ha lite mer.

Vi provar sedan Barolo Cascina Francia 2005, som precis ska skeppas ut till kunderna. Jag förväntar mig en total chock av kraft och strävhet, då vinerna enligt alla ska ligga i tio år innan man ens flyttar dem från den innersta hyllan i källaren. Så motsträvigt är det dock inte. Visst en hel del tanniner, men inte så det stör. Mörk frukt, rosor, tjära och, hmm - lakrits? En lång, lång eftersmak. Det här är riktigt gott. Riktigt gott redan nu. Det är onekligen ett vin som kommer att vinna på att ligga till sig, men det var för min del förvånansvärt tillgängligt redan nu. Det skulle vara kul att få prova det igen om tio år.

Vill ni se hur stor skillnaden är på en årgång som 2006, frågar han?

Ett fatprov av Barolo Cascina Francia 2006 tappas upp. Det är ett helt annat vin. Betydligt mer kraft och ännu mer struktur. Det kommer att rundas av lite innan det släpps nästa år, blir vi lovade. Det har betydligt strävare tanniner, och även mer kraft i frukten som känns mörkare.

Traditionalist skulle Roberto nog erkänna sig som, om han tvingades till det. Men denna indelning i fack verkar många vinmakare här vara motståndare till och mest anse vara ett journalistiskt grepp, eller i vilket fall en grov förenkling. Vi försöker åstadkomma en vinstil vi gillar, verkar de vilja säga, och då får man producera på lite olika sätt. Ja, allting är ju enklare om det är svart eller vitt, indelat i fack. Verkligheten är oftast inte så enkel.

Jag tolkar det som att jag slipper välja sida. Jag gillar ju både modernisters och traditionalisters viner, tänker jag när jag kör ut från Cantinan efter avslutad provning.

PS. Den enkla kameran hade lite svårt att hantera ljusförhållandena, som kan ses på bilderna