Omvänd.

Jag har väl inte tillhört Barrals fanclub, vilken många andra i bloggosfären verkar ha anslutit sig till. Jag får nog skicka in min ansökan jag med.

Jag har precis ägnat mig åt den tröstlösa uppgiften att försöka sortera om mina viner inför den förestående flytten. Jag skulle behöva få in ungefär dubbelt så många flaskor som det finns plats för i vinskåpet. Det är lättare att få in ett helt rugbylag i en Mini Cooper. Men jag hittar i alla fall en 2005 Léon Barral Faugères Jadis som blivit liggande av någon anledning. Med tanke på platsbristen så är den en lysande kandidat för cellarthinning. Mina tidigare erfarenheter av Barral har i och för sig inte fått mig att gå i spin precis.

Spin, vill jag nästan gå direkt när jag dragit korken. En doft som står ut som lite annorlunda, men väldigt lockande, känns redan upp genom flaskhalsen. Och den bara fortsätter när jag väl hällt upp i glas och karaff. Först äpplen,  mest röda men även en del gula, som drar åt det bokna till. Sedan en helt slakteri med järn och blod och chark. Tobak och läder fyller på efterhand. En riktigt härlig doft, och mina ganska låga förväntningar börjar spira.

I munnen är vinet framförallt läskande. Den finns en ren och exakt frukt av röda äpplen och skogsbär, men det som gör att den står ut är mineralkänslan. Det känns som ett helt stenbrott samtidigt som syrorna är riktigt läskande.Smaken påminner om bokna röda äpplen med skillnaden att de lyckats behålla fräschören och syran. Riktigt gott! Lägg till det lite blomtoner och en del salmiak i eftersmaken, och härliga sammetsfina tanniner, så är det bara att ta fram pennan och skicka in ansökningshandlingarna.

Detta är riktigt bra, och jag börjar inse att mina tidigare smakprov inte kan ha varit helt OK. Det är väl det som är problemet, man köper lite av en lott. Men när man drar vinsten, så är det värt det.

Domaine du Pégau och Laurence Féraud

Jag är inte ensam om att vara svag för Pégaus viner, och det är med stor förväntan jag ser fram emot att Laurence kommer till Stockholm för att låta oss prova.

Som jag skrivit om tidigare gillade jag Pegau redan innan jag smakade det, och än mer efter. Jag har inte provat så många årgångar, men det jag provat har jag verkligen uppskattat. Och den här torsdagen visar Laurence upp sina senaste alster.

Vi börjar med den vita 2008 Châteauneuf-du-Pape Blanc gjort på 60% Grenache Blanc, 20% Clairette, samt Rousanne och Bourboulenc. En doft av vaxad citrusfrukt, med en del krutrök och mineral. Ger en lite fet munkänsla där frukten matchas med någon pepprighet och lite hetta. Ganska aromatiskt, och med en OK syra är det ett helt OK vin. Min erfarenhet från vita C9dP är dock väldigt liten.

Sedan den första röda flighten. 2007 Pegovino som inte görs av Pégau, utan är Sélectionné Laurence Feraud, dvs Laurance väljer ut vin hon tycker är bra och blandar ihop en cuvée. Gjort på 50/50 Grenache och Syrah från området runt Nimes. Vinet har en bra 07-frukt med röda körsbär och mörkare inslag. I munnen är vinet väldigt snällt och lättdrucket. Lite monolitiskt utan speciellt mycket komplexitet, men med en OK längd, är det ett lättdrucket instegsvin.

2007 Plan Pégau är till 50% gjort på druvor som kommer utanför appellationen C9dP, samt den del man enligt vinlagarna måste ta bort ur skörden. Resten av druvorna köps in, och totalt är det 60% Grenache, 10% Syrah, plus ett gäng andra druvor där till och med Merlot ingår till liten del. Vinet görs på Domaine du Pegau och klassas som VdT. Nog med fakta. Det är ett litet steg upp från Pegovino, med lite mer stuns i frukten och lite mer struktur. Dessutom lite bättre syra som gör det ganska gott. Återigen, ett ganska enkelt vin utan större komplexitet.

Det sista vinet i flighten är 2007 Côte du Rhône Villages Seguret. Ett snäpp till upp, med en mer komplex doft där även örter och lakrits finns med förutom den numera klassiska rena frukten från 07. I munnen är det gott, med en munkänsla som bjuder på en del mjuka tanniner. Gott nu, men kan nog till och med sparas något år.

Nämnvärt, och värt all uppmuntran är att dessa vinerna är buteljerade med skruvkork. Perfekt för viner som ska drickas unga.

Sedan kommer den första salvan från det tunga artilleriet som man kommit för. 2006, 2007 och 2008 (från fat) av Cuvée Reservée, samt 2007 Châteuneuf-du-Pape Selection Laurence Feraud.

2007 C9dP Selection Laurence Feraud, är gjord av en annan vinmakare där Laurence bidrar med råd, och ett starkt varumärke. Så starkt att den ofelbara mr Parker gav vinet en högre poäng under hennes namn än när han provade ursprungsvinet. Vinet bjuder på en oerhört kraftig ton av stall och läder och andra animaliska toner, förutom mörk frukt. Vi diskuterar frågan om brett, men Laurence säger att doften kommer från de 10% Mourvedre som ingår. Fyllig smak av mörk frukt, stall och charkuterier, tillsammans med en del örter. Tanninerna stramar upp munkänslan på ett bra sätt i eftersmaken. Kan mycket väl lagras ett par år.

2006 Cuvée Reservée har jag druckit förut, och den gör mig inte besviken nu heller. Mörk frukt, tobak och läder, stall. Öppen inbjudande doft, och även i munnen bjuder det till. Fyllig frukt och en liten stramande munkänsla, med bra längd och struktur. Skitgott redan nu. Finns förövrigt till ett mycket bra pris på Millesimes.

2007 Cuvée Reservée ska buteljeras om en vecka, men vi får prova nu. Ett större vin är 2006, med renare söfruktigare kirsch. En härlig kryddighet. Vinet är lite slutet först men öppnar sig glatt i glaset, och doftar underbart. I munnen är det en hel del tanniner som stramar upp den rena babyfeta grenachefrukten. Jag tycker mig ana mer stallighet och mer brett i denna än i 2006:an. Detta är ett mycket bra vin, som dock nog behöver lite tid innan det är helt uppe på banan. Men å andra sidan är det inte ens buteljerat.

2008 Cuvée Reservée förstår jag inte. Men jag har ingen erfarenhet av att dricka fatprov så det är kanske inte så kontigt. Jag har ingen aning vad som ska komma av detta. I doften känner jag bara av mina gamla ölresor från tiden på LTH då jag tycker det luktar malt. Jag kan bara ana mig till fukten. I munnen finns frukten förvisso, med en hel del tryck till och med, plus bra syror och unga bråkiga tanniner, men det känns inte som det sitter ihop. Det ska ju inte buteljeras än på ett bra tag så vi får se vad som kommer ut på andra sidan fatet.

Nu brakar det lös i ett crescendo:

Cuvée Laurence görs det åren det inte blir någon da Capo, och är på samma frukt som vanliga cuveen. Skillnaden är att den får 18 månader till på fat, och därmed lite mer syre och snabbare åldrande. Ett vin gjort för att drickas ungt.

2004 Cuvée Laurence ger mörk söt frukt och en del balsamico. Det fyller på med torkade russin och fikon och lite oxiderade toner. Bra kraft i frukten, läskande syror och en del tanniner som stramar upp och ger struktur. Lägg på toppen av det lite disktera mognande toner av svamp så har du ett riktigt gott vin.

2005 Cuvée Laurence är sluten direkt ur flaskan men öppnar snabbt upp sig i en kanonad av mörk frukt, stall och örter. I munnen är viner fylligt med silkiga tanniner som riktigt smeker gommen tillsammans med all frukt. Det kombinerar kraft med en lätthet och struktur, samtidigt som det har en komplexitet som spelar med långt ut i eftersmaken. Ett riktigt riktigt bra vin, och det bästa. Så här långt.

2007 da Capo. Vinet jag drömt om och längtat efter. Inte buteljerat ännu, utan från ett fatprov. Jag har skyhöga förväntningar, liksom alla andra närvarande. Vinet sjunger verkligen i glaset (när vi får låna ett riktigt Riedel glas). Den mörka söta frukten finns där. Men även noter av örter, sadelläder, chark, osv. Stor komplexitet, men även kraft redan i doften. I munnen bjuder det på lager efter lager av koncentrerade smaker. Olika sorters röda och blå/svarta frukter följs av lite köttiga toner, följt av lite ljusare frukt, för att återkomma med lite örter, och så håller det på tills det efter en lång stund klingar av med en lakritston i eftersmaken. Stor kraft och komplexitet, men ändå så lätt och elegant i munnen att det aldrig känns tungt. Att det nästan har 16% alkohol tänker man inte på.

Jag ska inte säga att vinet är allt jag förväntat mig, för då hade det nog varit utomkroppsligt, men det är ett stort vin. Otroligt gott, och har lagt ribban för 2010 på en hög nivå. Tack Origo och Laurence för en mycket trevlig kväll.

PS. Tack Miran för hjälp med bilder

Saint Cosme Châteauneuf-du-Pape, 2004

Bistro du Vin ligger ett kvarter från hotellet i Singapore, och har en vinlista som lockar till besök. Många viner på halvflaska, vilket uppskattas. Om man, som nu, köper en hel flaska får man den gärna med sig hem och kan även prova dagen efter.

Från Saint Cosme har jag tidigare druckit en mycket god 2007 Valbelle, jag tror mig dock ha läst någonstans att vinerna utan "Château" på etiketten är de som är gjorda på köpta druvor. Just Saint Cosme Châteauneuf-du-Pape 2004 är gjort på 60% Grenache och 40% Mourvedre från La Crau och Valari. 18-24 månader på begagnad ek. Långt ifrån deras prestigeviner, men ska bli kul att prova.

Familjen Berroul har varit förknippat med Saint Cosme sedan 1490 - 14 generationer. Det måste vara svårare att byta inriktning där än för Victoria att abdikera! Vinmakare sedan 1995 är Louis Berroul, undrar vad hans barn ska syssla med?

Den första sniffen bjuder på mörk röd frukt, som drar lite åt cassis. En del läder kommer till, men det känns ganska slutet. Efter någon timme i glaset bjuder det på mer frukt, där krossade hallon tillkommit. Det mörka lädret har fått sällskap av lite skogsvegetation, kryddor och tallbarr. En del lakritstoner kommer fram efter hand, och dag två är de riktigt tydliga, då även en del söta skogsbär kommit till. En mörkt, dov, kryddig doft som är riktigt trevlig att sitta och sniffa på.

I munnen är vinet förvånansvärt slankt till att börja med, det får dock mer och mer kraft med tid i glaset, och dag två har det fyllt ut ordentligt. Smaken av vinet är tyvärr inte lika komplext som doften lovade. Hallonen är de som får representera frukten, och de ledsagas av en hel näve salmiaktabletter. Lite körsbär också, kanske. Strama tanniner håller vinet i ganska hårt grepp, och gör tänderna (skönt) sträva. Trots sandpapperskänslan är det gott att dricka, och jag sitter nästan och smackar när den sista eftersmaken försvinner ut (vilket inte tar allt för lång tid) i en blandning av salmiak, lakrits och skogsbär.

Det här är klart charmigt, om än inget stort vin. Några år till hade inte skadat, men man tar vad man får.

Jag ser mycket hellre Vickan abdikera än att Berroul slutar göra vin!

PS. Vår idol är igång och skriver om Claude Val, igen..

Kungsholmskalaset 2009

En BYOB ska vi väl hinna med innan jul. Sagt och gjort. Frankofilen med sin bättre hälft står för värdskapet, och vi samlas alla glada för ett avbrott i julstressen. Och vilket avbrott det blev.

Stressad på grund av pendeltågsstrul korkar värden upp ett välkomstglas. Tropisk gul frukt och en dragning åt petroleum. Ganska maffig i munnen med en ganska fet vaxad känsla. Vi velar fram och tillbaka mellan Chardonnay och Riesling. Niklas kommer lite sent, och när vi andra redan fått facit prickar han in Riesling från Österrike.

Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben 2004 (eller var det 05?) fick inleda kvällen på ett utmärkt sätt.

Sedan kommer första vinet blint, för de andra. Jag har sett till att mitt vin kommer först, då jag är lite osäker på hur mycket luft det klarar. Doften ropar ut Bordeaux - och den ropar högt. Stall, läder och cederträ tillsammans med röda bär och cassis. En del mer mognadstoner i form av lite svamp och buljong. Skön munkänsla där det är lätt och elegant men ändå med en hel del kraft. Syrorna finns kvar, medan tanninerna slipats ned till ett fint, fint damm. Alla är ense om Bordeaux, men jag ler när gissningarna går från 2002, till att vara nere på 1988. Bäst gillar jag nog citatet "Underbart vin, jag skulle kunna sitta med en sådan här flaska själv en hel onsdagskväll."

Facit: 1983 Château Mouton Rothschild. Vi har alla olika budgetar för våra onsdagskvällar. Inget stort vin, men årgången är väl sådär, och slottet var inte på topp under denna perioden. Men absolut supergott, och kändes förvånande ungt för att ändå ha några år på nacken. Nu är ribban för kvällen lagd.

När nästa vin serverats säger Frankofilen efter en sniff: "Världens bästa vinregion!" Och jag håller med. Det visar sig dock att han tänkte Bordeaux, medan jag var i Piemonte. Jag hittar en hel del mognad i detta vin också, med jordkällare och svamp, men även en del söta skogsbär, tjära och lite viol. En del tobak kommer till. I munnen är syrorna riktigt höga, nästan lite väl vassa. Men det är en skön lång eftersmak. Efter lite debatt hamnar vi i Barbaresco, och gissningarna ligger någonstans på -78 och -82.

Men vad dricker vi? Vi undrar faktiskt ännu, och utredning pågår. Etiketten säger 1982 Gaja Barbaresco. Men när korken drogs säger den 1983 Gaja Barbaresco Sorì Tildìn. Man kan knappast tagit fel på en kork som ju skulle användas först ett år senare? Har man satt på fel etikett när man buteljerade vinet? Mysteriet är under utredning. Gott var det oavsett, och ribban efter första vinet trillade knappast ner efter detta smakprov.

 

Tredje vinet serveras ur magnum till det lysande vintillbehöret hämtpizza. Gott till maten, med mörka röda bär och en del stall och läder i. Läskande med bra syra, men ganska snälla nedslipade tanniner. Det har en del drag åt Bordeaux, men det känns lite varmare och inte med samma struktur. Jag är och vobblar runt på någon supertuscan, och jag är nog nere och gissar på tidigt 90-tal. Men jag kan knappast påstå att jag var helt rätt på det.

1993 Marchesi de' Frescobaldi Brunello Riserva lanserades som ett vin för millennieskiftet, men något av det mest tacky jag sett i flaskväg. Notera etiketten i tyg. Men det var riktigt gott, och gav mig en del insikt i vad brunello med lite ålder smakar.

 

Sedan gjorde vi ett litet mellanspel, där vi provade två olika tappningar av Bouscassé 2005. Slutsatsen är att tyskarna dragit vinstlotten (även om de får betala för det). Läs om det här.

Efter pizzan kommer ett vin mer stor söt, mörk frukt, och en del tobak. Vid en närmare sniff så kommer dock coca-colan fram, en del vanilj, lite söta julkryddor och en del rosor. En hel del kraft, med tanniner som fortfarande biter. I eftersmaken blir det dock lite eldigt och det känns som om alkoholen går igenom. Vi är i Piemonte och det är mycket nya fat i det. Men innan jag hinner fundera mer säger M Spinetta, lägger till Starderi och börjar gissa årgångar. Ett varmt år var det och med lite ålder på det så landade vi (inte med så mycket bidrag från mig) i 2000.


2000 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi. Stora dyra noshörningar, men det är en fråga om man gillar stilen. Ribban ligger dock kvar på en hög nivå....

Nästa vin till rakning bjuder på torkad frukt, gula russin och fikon. En söt ton av apelsin, där jag skriver romerska bågar i blocket. Höga syror och en ganska bra kraft. Jag är dock helt ute cyklar när det gäller gissningar. Den slanka känslan men ändå med en söt torkad frukt gör mig förvirrad. T prickar dock in det när han fått en del ledtrådar.

2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts Jag hade aldrig hittat till Bourgogne eller gissat på Pinot på egen hand. Men den varma årgången ställer alla begrepp på ändå. (Bilderna blev för dåliga för att visas.)

Vi kämpar på med nästa vin som bjuder på tät mörk frukt med björnbär, söta röda hallon och en dos jordgubbar på toppen. Jag hittar cassis och en del grön paprika, men saltlakritsen som bordsgrannen pratar om går jag bet på. Ett tätt kraftigt vin med bra struktur. Gott nu, och säkert ännu godare om några år. Jag börjar gissa att det är mitt andra vin jag tog med som backup.Och med lite hjälp med gissningarna hamnar sällskapet rätt de med.

2004 Ca' Marcanda Bolgheri Camarcanda. Gajas prestigevin från vingården i Bolgheri. Merlot, Cabernet Sauvignon och en skvätt Cabarnet Franc. Kul att få prova.

Vid nästa vin är jag vilse igen. Mörk röd frukt, söta (skogs-) bär och en kraftig syra, men väldigt snälla tanniner. Jag är ute på väldigt hal is och tänker Barbera . Men jag har knappt några referenser i det här fallet, så jag ursäktar mig själv. Övriga gissar på många olika druvor och regioner, innan vi till slut landar i Californien med en del ledtrådar.

2003 Jordan Alexander Valley Cabernet Sauvignon. Lärorikt!

Nu är vi tillbaka i Piemonte säger jag så fort jag doppar näsan i glaset. Mörka söta skogsbär, bittermandel och rosor. Ganska bra tryck i frukten med ganska sköna tanniner med en hel del bett i. En ung bra barolo, och jag gissar nog till slut på 2005.


2005 Mario Marengo Barolo Bricco Viole. Gott! Och jag tycker nog att denna till och med var bättre än den Brunate jag drack nyss. (De har dock en etikett som är mer eller mindre omöjlig att fota.)

Brett, stall, läder och gamla plåster står som en strut ur nästa glas. Och hur konstigt det än kan låta så är det en trevlig doft. Ett slankt vin med ganska hög syra, och en del mörk frukt kvar i det. Jag påminns mycket om förra BYOBs 2001 Clos des Papes och gissar till slut på en C9dP från tidigt 2000-tal. Bretten ska väl peka på Pegau?


1998 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée. Jag gillar verkligen Pegaü och de åldras med stil. Urgott! Kul att återse sin Internetfling.

M tar fram sitt vin som stått i karaffen ett tag. Mörk, söt torkad frukt tar täten i en koncentrerad munkänsla. En bra syra gör det dock lätt och ganska slankt. Det är dock från ett varmt år. En del funk finns, men jag hittar inte direkt så mycket brett. Det borde jag kanske gjort, för det är en 2003 Pégaü vi dricker. Lysande god den med. Dubbeldate.

Det här får bli det sista för ikväll, säger värden och tar fram en bonusflaska. Pinot och Bourgogne säger (sluddrar?) jag efter en första sniff. Söta jordgubbar och pinotkrydda. I munnen har vinet dock inte så mycket struktur som jag förväntat mig från Bourgogne, och känns lite sötare och varmare. Vi leds snabbt till Californen, och det vi dricker är 2006 Hansel Cuveé Alyce. Gott, men jag gillade nog den North Slope som jag provat tidigare bättre, svalare i stilen.

Enda sättet att ta sig igenom en sådan här kväll helskinnad är att spotta ordentligt. Det gjorde jag inte.

Tack för en underbar kväll och lysande viner - nu kan jag med sinnesro ta mig an julen!

2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

Sydfrankrike strikes again! Nu i formen av en om busigt trevlig Vacqueyras. 2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello har provats för drygt ett år sedan, och nu ska vi få se vad den kan göra tillsammans med en viltgryta fylld med trattisar.

För er som inte läst om producenten innan så låter han namnet på vinet variera mellan sina tre döttrar. 2005 heter Doucinello, 2006 Azalaïs och 2007 Floureto. Traditionell GSM enligt modellen 70/20/7, och för att få matten att stämma och flaskan fylld hela vägen upp även 3% Cinsault.

Doften skickar hem mig till Allaboda! De mörka körsbären och morellerna från grannens trädgård (vi hade mest trista äpplen hemma). Men sedan ett rejält besök i föräldrarnas stall med läder, rostiga spikar och sten. Vi hade ingen som rökte pipa hemma, men tobak lyckas vinet prestera också.

Smaken skiljer sig inte från löftet från näsan. Mörk frukt som känns lite "bråkig" med järn, sten och läder. Vinet är kanske inte det koncentrerade kraftpaket jag drack igår, men det fyller ut bra. Tanninerna har slipats ned lite och är snällare än senast jag provade, men syran sitter i och det är en härlig struktur i vinet. Det är långt ifrån en insmickrande sötfruktig lättdrucken syd-rhônare, utan bjuder på en hel del motstånd.

Jag gillar det skarpt. Det är lysande till maten, och jag kan bara hoppas att våra vänner på monopolet SB bestämmer sig för att ta in 2007an. Södra Rhône och 2007 brukar ju sjunga ganska bra tillsammans. Annars kanske importören skulle kunna tänka sig att lägga det i Beställningsortimentet. Det finns garanterat många som skulle vilja dricka det.

Förövrigt så vill jag rekommendera alla att undvika Euroteam. Det stavas problem.

Las Flors de la Pèira 2006

Lamm med vitlök och rosmarin kräfva dessa drycker.

Efter en diet bestående av Tapas och Priorat så känns det skönt att komma tillbaka till Frankrike. Till lamm där halva kryddträdgården fått sätta livet till så ska väl södra Frankrike och lite GSM sitta som gjutet.

La Pèira en Damaiselas historia börjar egentligen så sent som 2004 då musikern Rob Dougan köpte marken och bestämde sig för att göra ett vin som skulle kunna mäta sig med de allra bästa. Gamla stockar, lågt skördeuttag mm. skulle göra tricket. Om man läser var kritikerna har sagt om vinerna så verkar det som de är en bra bit på väg redan nu. Här kan man t.ex. läsa vad Advokaten tycker om kvällens vin. Borde duga till lamm en fredagkväll.

Las Flors de la Pèira har GSM-fördelningen 45/35/20 och kommer från appelationen Coteaux du Languedoc Les Terrasses du Larzac. Färgen är djupt mörkt rödblå. Tänk svartvinbärssaft. Nästan outspädd sådan.

Doften direkt efter öppnandet ganska sluten, men efter någon timme i karaff så bjuder den till. Stor mörk frukt, en hel del skitig stallig funkighet, kryddor och örter i mängder för att avsluta med lite salmiak. Redan doften ropar på lammet.

Kraften från doften kommer igen i smaken. Det fyller ut ordentligt i en koncentrerad smak av mörk frukt, som stöttas upp av en hel kärve örter, där även en del blommiga toner kommer med. Kraftiga tanniner ger vinet ett stramt intryck och både en känsla och smak av mörk bitter choklad (och salmiaktabletter) i eftersmaken. Och det är ett positivt uttryck för de som eventuellt skulle tvivla på det. Varje sipp ger nya intryck av olika frukter, kryddor eller en ton av stallighet. Detta är ett komplext vin med rejäl kraft som håller ut i en lång, lång eftersmak. Bra syror och en viss mineralkänsla gör dock att det inte känns tungt. Riktigt gott!

Det är dock så mycket kraft att det tar över lite i förhållande till maten. Istället för rostade rotfrukter med timjan, borde vi haft en krämig potatisgratäng med vitlök till lammet. Då hade det varit perfekt. Nu blev det faktiskt ännu bättre till osten efter maten.

Kul att testa, gott att dricka, och undra vad det blir av detta vinet med några år på rygg. Och av producenten med några års erfarenhet till under bältet.

2005 Clos Abella Priorat - uppladdning i Barcelona

Som uppladdning för årest största händelse, el Classico, sitter vi på ett hotellrum i Barcelona. Vin från närmsta vinshop, tillsammans med Manchego och lånade glas är kvällens förvärmning.

Jag har ingen koll på Spanska viner, men man får ju försöka ta seden dit man kommer. 2005 Marco Abella Priorat Clos Abella för dryga 30 EUR känns som ett bra sätt att vara katalansk första kvällen. Jag har ingen aning om producent eller något, men vinet är gjort på 40% Garnatxa (vilket väl är Grenache), 40% Carinyena (Carignan) och resten Cabernet Sauvignon och Syrah.

I hotellets martiniliknande glas så lyckas jag till slut krama ut en doft av mörk sötaktig frukt - körsbär och cassis, men även lite hallon. En viss blyertspenna har hittat ned den med.

I munnen kommer sötfrukten tillbaka i en härligt kraftig och läskande smak, samtidigt som det finns en skön struktur med sandiga tanniner. En lång eftersmak där tanninerna stramar upp ganska bra, med en liten bitterhet. Det här är gott, även om jag inte varken kan eller vill analysera det i detalj. Tillfället och förväntningarna gör sitt till.

Det här ska bli en bra match! Om bara Zlatan spelar. Och Messi och Ronaldo. Och vi får våra utlovade biljetter. Men det kommer bli bra. Och Priorat är inte så dumt i väntan. Man slipper dillchips och vanilj i alla fall.

Bistro du vin - Singapore

Jag börjar småle när jag känner den underbara doften. Krossade hallon och söta jordgubbar kombinerat med saltlakrits, krossad sten och peppar. Underbar och kraftfull doft från glaset som är fyllt av 2005 Domaine du Vieux Télégraphe. Det är det mest intressanta resaurangen har att erbjuda på halvflaska.

På resa i Asien, och med en trist kväll på hotellet som alternativ, beger jag mig till en närliggande "fransk" bistro. Så fransk den nu kan bli i Singapore. En OK utbud av viner har de i alla fall.



Medn jag väntar på att maten ska komma in sitter jag länge och sniffar på vinet. Visst är det ungt och primört, men den underbar fräscha frukten gör att man kan sniffa länge. När jag väl smakar på det bjuder det också upp till dans. Härlig sötmogen frukt och lakrits som stramas upp av sammetslena tanniner. Den söta frukten övergår till salmiak och ger en stramare munkänsla i en eftersmak som sitter i upp emot en minut.

Mycket gott och precis vad jag behöver efter att ha gått på en diet av Tiger Beer tidigare i veckan. Frågan är hur bra det matchar den överdos av Flumax jag just trycker i mig? Morgondagens problem.

Fredagslamm

Fredagen bjöd på fint besök och lamm som stått i ugnen sedan innan lunch, på låg värme.

Vi börjar med en 2007 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett för att välkomna gästerna. En trevlig frisk riesling med bra syra och längd som faller gästerna, och till och med sambon, i smaken. Tur jag har fler för den var riktigt god.

Fem sex timmar i ugnen kan göra underverk med en lammstek. Vi provar en del olika viner till för att se vad som matchar upp det bäst. Till vinnare utsågs av gästerna Spinettas Langhe Nebbiolo 2006, som bjöd på en bra, men inte alltför lång eller komplex nebb-frukt men en härlig syra. Passade bättre till mat och presterade bättre nu än när jag provade för ett tag sedan på egen hand.

De andra vinerna var 2005 Fiancée från Barroche, som alla säker vet en blanding mellan 100 år gammal grenache och tonårssyrah. Ett betydligt kraftigt vin som hade behövt krämigare mat. Det bjöd på mycket frukt med hallon och björnbär i täten, och en hel del kryddighet med framförallt peppar. Det finns en hel del tanniner i vinet och det skulle säkert må bra av några år till på rygg. Detta trots många timmar i karaff. Det passade bättre till ostarna än till lammet.

När Barroche blivit en favorit till ostarna fick vi ju prova mer av hans 05:or. 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape är inte så stängt som man skulle kunna ana. Den känns mer tillgänglig än Fiancéen, men har å andra sidan inte riktigt lika mycket att bjuda på i sin arsenal.

Till krusbärspajen med vaniljglass fungerar ett glas flytande Piggelin alldeles utmärkt. Moscato d'Asti från Prunotto gör jobbet, men kanske inte så mycket mer. Den saknar lite friskhet och blir nästan bara söt.

Kvällens lärdom är att långkok är värt tiden, och att resterande CndP 05:or ska få mer tid.

Paolo Roberto, Olivia och södra Frankrike

Efter en stressig vecka på jobbet blev det en skön avslutning med en grillning i Fagerholm. På typiskt svenskt manér så trotsade vi den halva orkanen för att ändå kunna sitta ute, medan solen sjönk nedanför trätopparna. Bättre än så blir inte svensk sommar, tyvärr.

Det mest udda i hela ekvationen var dock att Paolo Roberto (!!!) stod för receptet på den grillade fläskkarrén. Och det var överraskande gott. Troligtvis tack vare P:s insats vid grillen.

Själv tog jag med två viner jag inte hunnit prova ännu. 2007 Alain Chabanon Campredon och 2005 Clos du Mont-Olivet Châteuneuf du pape. Var och en gör det man är bra på. Förutom Paolo Roberto.

Campredon är en blanding av drygt 50% Syrah, och resterande Mourvèdre, Grenache och Carignan från Coteaux du Languedoc. När man läser hyllningarna från någon som hann prova innan blev man onekligen sugen på att knäcka sin provflaska.


En mörk blåröd ung färg och en först ganska knuten doft. Doften kommer dock efter ett tag och ger då ifrån sig en hel del mörk frukt. Men den backas även upp av en hel del mineralitet och en del lite skitig funk och stall, från Mourvèdre gissar jag. När jag väl smakar på det först känns det konstigt!

Detta förundrar mig ändå till jag förstår att det beror på att Olivia i sin iver på uppmärksamhet och att bli kittlad bjuder mig på Sourcream and Sweet Chili "tipps" hela tiden. De går inte speciellt bra ihop och vinet smakar konstigt syrligt kärvt. En upplevelse Olivia förärar mig några gånger under kvällen, och jag trögt nog inte reagerar på.

Utan "tippsen" är vinet riktigt bra! En koncentrerad smak av mörk frukt som fyller hela munnen och stannar i en ganska lång eftersmak. Frukten kombineras med en hel del salmiak och en del köttiga toner. Charmigt, välgjort, ganska läskande med fina syror och gott!
Parallellt så häller vi upp Clos du Mont-Olivet. En charmande sötfruktig doft av ljusare bär än i det förra glaset. Krossade hallon och jordgubbar. Munkänslan är nästan viskös men ändå med en bra syra. En hel del hallon- och lakritsremmar minglar runt med en smak av krossad sten, och en viss örtighet. Det här vinet vinner på lite tid i luften, och det får det då Olivia med ett charmigt leende ropar på "Ullik" många gånger. Känns bättre än andra kompisars barn som kallar mig Ugliq. Efter hand bjuder det på mer och mer komplexitet, utan att för den skulle varit knutet direkt ur flaskan.


Båda vinerna var mycket bra. P:s favorit var Campredon, medan jag diplomatiskt låter bli att utse någon. Clos du Mont-Olivet är en drickvänlig och god CndP. Campredon var ett av mina första nedslag i Languedoc och det bjöd en härlig stil som gör att man vill ha mer. Får bli en beställning.

Sedan bjöd P på ett vin till som jag desperat försökte placera på kartan. Jag skyller på att vi var tvungna att stressa till en buss att jag missade att pricka in den Amaronen (men vem hade gömt russinen?).

Tack P, J, O och E, och I för en trevlig kväll, som innehöll så mycket mer än de viner som som beskrivs här.

En novis, fem vinrävar och mycket gott vin

I går var det dags för en BYOB hos Frankofilen. Tanken är lika enkel som genial - alla tar blint med en flaska vin som vi dricker gemensamt och diskuterar, och gissar, innan vi går vidare till nästa. Resultatet är att man istället för att bara få en smaka ett vin, får smaka flera olika, som man sannolikt aldrig skulle fått prova annars.

Den här kvällen ska bli extra rolig eftersom jag får möjlighet att återse min gamla studiekamrat Konjären, som jag inte sett sedan 1996 eller så.

För er som är intresserade av bra anteckningar om vinerna, och bilder på dem, kan jag rekommendera blixtsnabbe Frankofilen. Själv så lyckades min mobilkamera inte producera något användbart i fotoväg, och min vinkunskap står sig slätt mot övriga i sällskapet. Vilket gör det väldigt lärorikt för mig att vara med.

Som en aptitretare bjuds på ett fräscht vitt vin. Jag plockar upp en rieslingdoft i näsan, en del petroluem och lite tropisk frukt. En ganska viskös munkänsla, med bra syror. Det finns en viss beska och strävhet som får mig att tveka lite i att det är en Riesling, men när övriga runt bordet säger så, vågar jag i alla fall hålla med. 2006 Dönnhoff Felsenberg Spätlese Trocken.

Sedan börjar vi. Det första vinet har en mörk tät färg. I näsan känner jag först bara en väldig koncentration av russin. Det får mig att tänka Amarone, vilket är det enda jag smakat med så tydlig torkade russintoner i. Efter hand öppnar dock doften sig mycket. Jag börja känna en hel del olika sorters mörk frukt, körsbär och hela spektrat med blåbär och björnbär. I munnen är det en massiv attack av frukt som hålls uppe av höga syror - riktigt bra syror mitt i all frukt, och avslutas med en lång eftersmak där det även finns en hel del tanniner. Det är riktigt gott! Efter ytterligare att tag så kommer vad jag tycker är en den klassiska Grenachekaraktären fram. Svårt att sätta namn på det men det är något liknande apelsinmarmeladston? Jag är då inne på châteuneuf. När övriga börjar diskutera vilken årgång och producent, så koncetrerar jag mig på att lyssna, sniffa och sippa. Riktigt gott.

Avtäckande: 2006 Clos des Papes

Nästa flaska i en systempåse kommer in. En sniff, en titt och jag är ganska säker på att det är min flaska. Jag tycker jag känner den tydliga ros/parfym doften och en del tjära som jag förknippar med Nebbiolo. Färgen skvallrar om den har en del år på nacken. Visst någon annan kan ha tagit med halvgammal Barolo, men att skilja dem åt är över min förmåga. I munnen är jag förvånad över de höga syrorna och att en hel del tanniner finns kvar- efter 10 år. Det är mycket gott, men jag hade nog förväntat mig att det skulle finnas lite mer oumph i frukten. Nu tycker jag nästan att den är lite tunn i eftersmaken, men gott är det. Och mitt vin är det också. Jag behöver väl knappast nämna att de övriga herrarna var i Barolo, men trodde den var ännu äldre. Något som senare självklart förklarades med snabbmognaden i den varma vinbutiken i Rom (på piazza Cavour).
Avtäckande: 1998 Scavino Cannubi.

Vin 3 kommer in och säger direkt i doften att den kommer från Bordeaux. Härliga svarta vinbär och en hel tobakslåda. Jag kan också se och känna på smaken att den har en del år på nacken. Min referensram på Bordeaux är skrämmande liten så jag kan inte säga mycket mer än så. De kan dock de andra herrarna i rummet. Det diskuteras friskt inte bara stränder, utan ner på kommunnivå och enskilda årgångar. Jag lyssnar intresserat.
Avtäckande:1998 Château Trotte Vieille

Vin 5 luktar Dove handtvål, och det är är något som Frankofilen i sina irrfärder i Kalifornien gillar. Så det är alltså hans flaska. Det är ungefär nivån på min analys känns det som när bordsgrannarna dissekera vinet. Jag tycker det har en tydlig parfymerad doft på toppen av en hel del frukt från det mörka laget. Jag kan inte placera det här, men jag lutar åt Nya Världen, och med tanke på de runt bordet Kalifornien. Men jag har tom svårt att sätta vilka druvor det är. Jag är faktiskt lost- inte till någons förvåning.
Avtäckande: 2004 Merryvale Profile (intressantare än gott då det inte är riktigt min stil)

Nästa vin får mig att le bara vid första sniffen. Känns som en klassisk Bordeaux med härliga mognadstoner. Slank i munnen men bra syror, men med en frukt som är på väg ned? (vilket diskuterades länge). Jag kan inte addera så mycket mer än att detta är riktigt gott. Så gott att två av deltagarna innan avslöjandet båda vill skryta med det. Till slut vek Niklas ned sig. När de andra diskuterar kommuner, snor jag lite till ur flaskan.
Avtäckande: 1998 Château Le Tertre Rôteboeuf. (kul!)

När Niklas vin sedan kom fram så gjorde han nog rätt i att ha vikt ned sig. Det här vinet är relativt nyöppnade efter en korkskadad flaska gäckat oss, och det märks i utvecklingen under tiden i glaset. Först ganska stumt, men efter ett tag så kommer den en del mörk frukt, och lite cigarrlåda bjuder den på också. I munnen är det förförande gott. Bra stuns i frukten och härliga syror och en del sträva tanniner för att hålla ihop det. Det tog ett tag innan charmen kom fram, men när den väl kom så tog den en med storm. Den här hade mått bra av några timmar till i en karaff. Mitt bidrag till att placera den på rätt ställe var när Niklas snällt påpekat att det inte var högra stranden, och inte vänstra, och jag med en knivskarp analys säger Graves.
Avtäckande: 1999 Château La Mission Haut-Brion (det är kul att dricka vin med fina etiketter, och jag ska erkänna att jag blir positivt påverkad av att se att det är en klassiker man dricker. Men ingen tvekan om att detta var gott även utan sin etikett)

Efter att pizzorna ätits upp, tar Frankofilen fram ost från Winjas vinkällare som luktar värre än en veckogammal träningsväska, men med underbar smak och konsistens. Till detta dricker vi en god Sauternes; 2001 Château d'Arche-Lafaurie Cuvée Madame. Efter som det är så trevliga killar så sitter vi och pratar länge, även när de utsocknes måste skynda till tåget. Sedan ger även Anders upp, då han ska vara på jobbet om en drygt sex timmar. De med sämst karaktär blir såklart kvar, och den generös värden bjuder på en otroligt charmig Bordeaux till. 2001 Château La Tour Carnet som införskaffats för 150 riksdaler (eller om den nu köptes i EURO). Väldigt gott och charmigt. Hade jag kunnat köpa en låda hade jag gjort det på studs.

En väldigt trevlig kväll, med många goda och intressant viner som bjöd på en hel del lärdomar och upplevelser. Så trevlig att man kunde leva med det strilande regnet framåt halvetttiden när man traskade hemåt. Ska man klaga på något är det nog på dagen efter, och att det stora fokuset på vin gjorde att allt latent "catch up" med Konjären inte hanns med. Men det får bli fler gånger.

Som sagt bilder och bättre referat på andras bloggar. Under tiden jag skrivit ned detta ser jag t.ex. att Anders också publicerat något som gör att man nog kan förstå bättre hur gott det var.

vinprovning.

Château Vannières 2005

Idag kände jag för att dricka något gott och efter en diskussion med Niklas på Google Talk landade vi (läs Niklas) på att Château Vannières Bandol 2005 skulle kunna passa till kvällens lövbiff med vitlöksfräst mangold (från egen kolonilott).

Château Vannières ligger i Bandol i Provence. Jag försökte läsa mig till mer info på deras hemsida, men kunde inte låta bli att fnissa, så jag gav snabbt upp. Men det är gjort på Mourvèdre och en del Grenache, men hur mycket av varje kan jag inte läsa mig till. Om det inte är en absolut majoritet Mourvèdre så tappar jag i och för sig det sista lilla förtroende jag har för mina egna smaklökar.

Om ni tror på bättre lycka själva, så har Château Vannières en hemsida som är riktigt komisk att titta på. Inte så mycket för innehållet, utan för det känns som webbens motsvarighet till animeringar och annat skoj man kan stoppa in i en powerpoint. Inte för att det gör det bättre, utan för att man kan. Observera den animerade figuren nere till höger.

Jag öppnar vinet tidigt för att ge det en chans att vakna till liv. Direkt ur flaskan är det ganska knutet. En viss doft av mörka bär. Lite tobak & läder, kanske ceder, och en hel del stallighet kommer till. Der doftar torrt/dammigt - som om den kommer att kännas som att slicka på en cigarrlåda i när man väl smakar på den. Om man nu kan lukta sig till en kommande munkänsla?

Redan efter en timme så har doften öppnat upp, kanske i och med att temperaturen stigit en hel del också. Dammigheten är borta och det finns mycket mer skitigt stall, och en hel del jord och järn i doften. Blodkorv var det länge sedan jag åt, men det påminner om det, om man tar bort sötman. Det här är ett bråkigt vin - långt ifrån en insmickrande fruktbomb. Ett vin som biter tillbaka.

Munkänslan är dock inte så dammig som doften lovade, även om det finns en hel del uttorkande tanniner. Frukten som finns där känns ljusare än de björnbär och slånbär jag hade i doften. Det är mer åt röda vinbärshållet. Men vinet är inte först och främst fruktdrivet - stalligheten, järnet och jorden är mer framträdande. Det hela hålls upp av en pigg syra (hörde jag rasig från Kungsholmsgatan?) som gör att det känns ganska läskande, trots de sträva tanninerna.

Efter ytterligare en timme med luft kommer mer och mer frukt fram i smaken, och den bråkiga stalligheten tonas ned något. När jag sedan dricker vinet till mat så mildras tanninerna ännu mer, och det passar alldeles utmärkt till magnolden. Ett tag efter maten så känns vinet riktigt gott, fortfarande samma karaktär, men betydligt mer avrundat i kanterna. Jag tycker det är gott att bara sitta och sippa på. Kanske är det perfekt till frukosten i morgon?

Ett bra vin i typisk bandolstil. Kostade 259 kr när det kom på systembolaget för ett bra tag sedan. Kommer säkert att bli ännu godare om det får ligga ett par år, och det är nog egentligen rekommendationen. Något år till på rygg.

Jag kan inte låta bli att komma tillbaka till hemsidan. Om man nu ändå ska göra en, kan man inte förse den med vettig information istället för totalt intetsägande?

The vinification process is tailored to each vintage and each of the different grape varieties. Temperature, sampling and fermentation periods are all monitored by the master cellarer, or "maître de chais", and each of the vats is tested and tasted daily by our wine expert. The date of grape-harvest, a crucial decision, is fixed by our ISO 9000 - accredited laboratory, wich monitors the ripening of the grapes day by day, plot by plot. Grapes are tested for their acidity and sugar content but also for their colour and richness in tannin.

Va bra, då vet jag precis.

PS. Alla ni unga killar som läser den här bloggen. Detta vinet funkar inte till det ni vill. Testa Xider istället.

Bosquet des Papes 2005

Bosquet des Papes 2005 är gjord på 75% Grenache, 10% Syrah, 8% Mourvèdre, 7%Cinsault, Counoise och Vaccarèse enligt en fransk hemsida, enligt en Frankofil sida lite annorlunda, och enligt en Dansk ytterligare en liten skillnad. Men en klassisk châteauneuf är det i alla fall.

Doften är först lite sluten, men släpper snart ifrån sig en stor mängd mörka söta bär. Körsbär, björnbär och något som påminner om den nyinköpta slånbärssaften (som jag köpt enbart för att påminna mig själv om hur det luktar). Efter ett tag ljusnar doften och bjuder på mer och mer om jordgubbar och hallon på toppen av den mörka frukten. En del örter minglar runt också. Efter en nattvila så har det även kommit till en mörk doft av läder dag två.

I munnen är det väldigt gott. Frukten från doften kommer även i munnen, men här med ett kraftigt understöd av salmiaktabletter i avslutningen. Munkänslan är först ganska len, men den stramar till sig med en del tanniner i en behaglig eftersmak. Det finns en frisk syra som balanserar upp frukten snyggt. Med kritiska smaklökar kanske frukten t.o.m. förlorar kampen något mot syrorna i slutet på grund av lite tunnhet.

Det här är dock gott och blir säkert än godare med ett par på rygg. Producenten Nicolas Boiron säger att deras viner är gjorda för att peaka (tveksam att en fransman skulla använda just det uttrycket) efter sex till sju år. Det som skiljer det från min internetkärlek Pegau är nog koncentrationen och en dimension till i koncentration och komplexitet, men det är inte en schysst jämförelse. Men det är ett gott vin, och jag är glad jag har några till som får ligga till sig.

Andra som provat tidigare: Finare Vinare, Frankofilen, Vinös. Gemensamt för dem kan kanske sägas att de alla rekommenderar att man ska låta dem ligga ett par år till. Men varför lyssna på bättre vetande och inte testa själv?

Fint besök

I går hade vi fint besök. John kom för att kontrollera status på sin doppresent, där det ingick lagring till 20-årsdagen. John verkade nöjd över lagringsförhållandena, men hoppades att bigarråträdet skulle ge frukt innan det är dags för honom att dricka 20 år gammalt portvin.

När John ändå är på plats får man ju passa på att bjuda föräldrarna på något gott också, så de inte bestämmer sig för att stanna i förorten och aldrig hälsa på inne på Kungsholmen.

Vi börjar med en 2007 Dönnhoff Riesling Trocken som aperitif och till förrätten. Den är god med höga syror, frisk smak av gröna äpplen och en hel del mineralitet. Nästan lite spritsigt. Gott.

Sedan bjuder vi på resterna av gårdagens 2007 Barroche Terroir. Frukt, frukt och mera sötfrukt. Snygt innefattat i en del alkohol och syror. Svårt att inte tycka om. Lättillgängligt och gott. En mer utförlig hyllning hittar ni hos Finare Vinare.

Men sedan går det fel, när vi ska försöka ta oss till Itailien med en 2003 Gianni Voerzio Barolo La Serra. Även om den stått i karaff i ett par timmar så är den vresig. Det finns en god körsbärs- och rosdoft, men det finns ännu mer av tjära och ek. I munnen så är det fortfarande väldigt strävt och tanninrikt (och jag är ändå en tannintomte). Det känns inte riktigt balanserat. Det kanske blir bättre med någon veckas luftning, eller ett par år i källaren.

Som ett tydligt tecken på dåligt omdöme måste vi ju snabbt skaffa något annat att dricka. Och då kommer snilleblixten att ta fram en 2002 Máté Brunello di Montalcino, för det är ju defintionen av tillgänglighet och perfekt för en pop n' pour. Eller inte. Det påminner faktiskt en hel del om förra flaskan i nosen. Minus rosorna. Och tjäran drar nog mer åt läder istället. Det har fortfarande en hel del tanniner och höga syror. Den syrliga körsbärsfukten är god, men kan nog som mest kallas medelfyllig, även om eftersmaken sitter i länge. Detta är ett mycket gott vin, men det ska nog ligga på rygg ett par år till.

För att återhämta oss från dessa italienska tanninchocker (kommer denna chock någonsin att synas på kvällstidningarnas löp?) så hänger vi oss åt ännu en flaska Terroir 2007. Den funkar alldeles utmärkt att dricka utan en veckas luftning. Hedonism!

Vi måste givetvis ha kaffe. Ända sedan jag var på en extra allt kaffeprovning har jag haft lite svårt att dricka "vanligt" kaffe. Det ska vara färskt (max sex veckor har jag fått lära mig), och endast lätt rostat om man jämför med de 1-kilos påsar med två års hållbarhet man kan köpa på daglivs. Det kostar på att upptäcka nya smakupplevelser.

Johan och Nyströms Etiopien Harrar är kvällens kaffe. Hög bra syra, fina bäriga aromer, och milsvid skillnad från vad kaffeknappen levererar på jobbet. Men jag ska nog ändå ta mig till Espressoskolan vid Mariatorget, för deras kaffe är ännu godare.

Kul du ville komma förbi och hälsa på John, synd du somnade redan innan tanninchocken.

Att träffa sin internetfling IRL

Nu har det äntligen hänt. Vi har setts, i varje fall fick jag träffa lillasystern. Och det blev kärlek vid första ögonkastet!

Ända sedan jag läste Bring Your Own Bottle to Mordor för över ett år sedan har gillat Domaine du Pegau. Jag har aldrig provat det utan det har varit något av en förälskelse på avstånd. Kom inte och säg att man inte blir påverkad av vad man läser.

I junisläppet så kom då Domaine de Pegau Cuvée Reserve 2006. Förvisso inte deras Cuvée da Capo som beskrivs i bloggen ovan, och där Parker delade ut en fullpoängare, utan deras standardcuvée. Men kan man inte få exakt det man vill får man nöja sig med lillasyrran.

Redan när jag doftar på vinet så är jag såld (tydligen inte bara jag). Det är en mörk doft med stall och läder, dom kombineras med mörk frukt, tobak och en hint av örter. Vidöppet direkt och väldigt tilltalande, för att inte säga underbart, om man vågar ge systern sådana komplimanger så tidigt under dejten.

I doften hittar jag inte de för mig klassiska markörerna för Grenache, och tänker att det måste vara en hel del Mourvedre och Syrah i vinet. Fel. 75% Grenache, 20% Syrah och 5% Mourvedre och övrigt. Det är bra med lite ödmjukhet när man tycker sig känna igen en druva.

Jag undviker någon ansträngd metafor med kyssar, men vinet håller vad doften lovar i munnen, och mer därtill. En väldigt härlig munkänsla med en skön syrlighet, ganska lena tanniner som håller ihop en stor smak av mörk frukt, läder och någon örtighet. Frukten är mycket mörkare och något stramare än vad jag själv tycker ibland är syltig, eller i varje fall sötfruktig, från Grenache. Utan att kunna göra vinet rättvisa är det helt enkelt på vanlig svenska skitgott. Här och nu, ungt som det är. Jag önskar jag hade fler flaskor bara.

Efter denna upplevelse blir jag än mer besatt av tanken att någon gång få en dejt med da Capo.