BYOB på Lidingö

När Niklas bjuder in till BYOB och lagerrensning så tackar man ja så fort man kan. Nio vingalningar i en källare borgar för en trevlig kväll.

Jag inser direkt att jag inte klarar av att fokusera på noggranna anteckningar, och ger upp det tidigt. Förhoppningsvis kan någon annan förmedla alla fantastiska viner på bra sätt. Jag tar bara upp de viner som jag kommer minnas mest, ur en ganska stor skara lysande vin.

Ribban sattes direkt med en Sercial Barbeito (?) från 1910. Det är lite speciellt att dricka ett vin med 100 år på nacken. När det dessutom är extremt levande, men frukt och nötter och en knivskarp syra till det. Svårt att jämföra med något annat, supergott, och en upplevelse. Tack för att vi fick prova Niklas.

Att vi är Barolo gissade jag, och när Anders avslöjar att det är 2003, så är det bara traditionalister som kan lyckas så bra i denna årgången. Aldo Conterno kan verkligen göra vin. 2003 Il Favot är klassad som en Langhe Nebbiolo, efter en klassisk historia. En lysande god Nebbiolo, men fokuserad frukt av skogsbär och hallon, rosor och viol, mandelmassa och lösningsmedel och allt man kan önska sig av en Nebbiolo. Mmm, så gott.

Amarone förknippar jag oftast med tung frukt av russin och fikon, och inget jag springer benen av mig för. 1995 Masi Amarone Mazzano visar hur bra Amarone med ålder kan smaka. Nog finns det kraftig frukt och en del toner av torkade russin, men det finns syror och mineraler som gör det lätt, det finns komplexitet och mognad med t.ex. tobak, och det finns smeksamma tanniner. Den bästa Amarone jag någonsin smakat.

Periquita kostar idag 79 kronor på systembolaget, säljs med skruvkork, och är väl inget som man uppmuntras till någon längre lagring av. Situationen måste varit annorlunda tidigare, för denna Periquita 1963 är fantastisk. En frukt som i allra högsta grad lever och är viril, tillsammans med härliga mognadstoner av svamp, och om jag kommer ihåg rätt en del tjära och båtbygge, och rökigt lapsangte.

Till sist så blev jag även förtjust i min egna flaska. 1997 Paul Jaboulet La Chapelle Hermitage. Mogen Syrah är inte dumt, speciellt inte när det kombineras med dessa syror som lurade sällskapet till Italien en vända. Härliga kött- och korvaromer tillsammans med levande frukt, stöttat av finmaskiga tanniner. Detta vill jag dricka fler gånger.

Det fanns många andra bra viner också, så klart. Tack alla för att ni lät mig få vara med och smaka, och det största tacket till Niklas för initiativ, lokal, lysande mat, och många lärorika provningstema.

Nedslag i Bourgogne

Det verkar som alla börjat 2010 med fokus på Bourgogne. Jag faller för grupptrycket och tar en tur jag med.

2005 Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet doftar tropisk frukt och rollo-kola, och lite vanilj. I munnen drar frukten åt ananas, samtidigt som vinet bjuder på en ganska fet och smörig munkänsla. Det finns en del rostade nötter i smaken också. Det är gott, och sitter som en smäck till en toast med kalixlöjrom, men är det något att klaga på så är det kanske lite låga syror.

Till risotton på trumpetsvamp kommer vinet många andra har druckit nyligen. Lär här och här. 2007 Camille Giroud Gevrey-Chambertin Les Crais släpptes precis, och idag så finns det lite spridda flaskor kvar.

En härlig doft att syrliga röda bär; lingon, röda vinbär och rönnbär. Kanske man kan ana sig till en del drag av jordgubbar, eller så suggererar jag mig till det. Pinotkrydda med lite örter och barr vävs in också. Ett riktigt gott sniffvin.

I munnen så är det härligt smäckert och slankt. Ganska bra tryck i frukten, med höga syror och mineralkänsla. När man pratar om att ett vin är burgundiskt, då måste det vara det här man menar. Ett lätt, välbalanserat vin som ändå bjuder på bra kraft. Det är urgott att bars sitta och sippa på. När jag dricker det till maten, så lyfter det ett, om inte två, pinnhål till. Det känns som om det blommar ur och får lätta parfymerade drag och mer komplexitet. En riktigt bra bourgogne för 329:-, se nu till att snabba er innan de sista flaskorna ryker!

Till desserten måste vi prova den nysläppta Moscato d'Asti från Viberti. Läskande gott, som flytande Piggelin, med viss pärlande mousse. Lyckas stå upp bra till en syrlig flädersorbet. Det lyckas med konststycket att både vara ganska sött och läskande på samma gång.

 

På pin kiv, så öppnar vi sedan en 2004 Antinori  Riserva Tenute Marchese.  Föräldrarnas och barndomens sadelkammare med svettigt läder möter näsan. Lite körsbär och en del mörk choklad. Smaken är ganska fyllig, och mörkt murrig med körsbär och läder. Tanninerna har slipats ned ganska ordentligt och ligger som ett snällt sandpapper i bakgrunden. Inte alls illa, om än inte något som får en att gå i spinn. Tveksamt om det blir så mycket roligare med mer ålder.

DN och Vinkultur

Jag blir deprimerad när jag av misstag lyckas surfa in på DNs dryckessida, dominerad av Bengt Göran Kronstams artiklar.

Efter att ha läst den lysande artikeln om Bourgogne i förra veckans SvD, så ser man ett annat fokus från DN. För er som inte redan läst artikeln i SvD, gör det. På ett mycket vackert och inspirerande sätt beskriver Carl-Johan Malmberg (på Kultursidorna) området, vinet och sin relation till det. Så kan man skriva om vin.

Men man kan också göra som DN. Där lyckas man dominera sidorna med orden Fynd, och Box. Och man lyckas till och med kombinera ihop det med ordet Boxfynd. Texterna och rekommendationerna handlar i princip om hur man kan få ett korrekt vin för så lite pengar som möjligt. Vad sägs t.ex. om en heltäckande provning av alla boxviner?

 för att skona läsaren ringar jag bara in en bråkdel av alla upprepningar av fynd

Finns det verkligen inget mer spännande man kan skriva om vin i DN??????

Man behöver såklart inte skriva om de finaste vinerna, men kan man t.ex. inte åtminstone börja skriva om vad man får om man lägger till 20 kr för att byta upp sig från Claude Val för 59:-, eller vad som helst som kan stimulera ett intresse för vin.

Undrar om det snart blir samma stuk på matsidorna? Visst har jag sett artiklar om budgetmat, men ofta handlar de om nya spännande recept. Men jag delar med mig av lite tips på artiklar:

Falukorvsfynd - här är den billigaste korven du inte blir sjuk av

Bli mätt för under en tia

Test av nudelpåsar

Domaine du Pégau och Laurence Féraud

Jag är inte ensam om att vara svag för Pégaus viner, och det är med stor förväntan jag ser fram emot att Laurence kommer till Stockholm för att låta oss prova.

Som jag skrivit om tidigare gillade jag Pegau redan innan jag smakade det, och än mer efter. Jag har inte provat så många årgångar, men det jag provat har jag verkligen uppskattat. Och den här torsdagen visar Laurence upp sina senaste alster.

Vi börjar med den vita 2008 Châteauneuf-du-Pape Blanc gjort på 60% Grenache Blanc, 20% Clairette, samt Rousanne och Bourboulenc. En doft av vaxad citrusfrukt, med en del krutrök och mineral. Ger en lite fet munkänsla där frukten matchas med någon pepprighet och lite hetta. Ganska aromatiskt, och med en OK syra är det ett helt OK vin. Min erfarenhet från vita C9dP är dock väldigt liten.

Sedan den första röda flighten. 2007 Pegovino som inte görs av Pégau, utan är Sélectionné Laurence Feraud, dvs Laurance väljer ut vin hon tycker är bra och blandar ihop en cuvée. Gjort på 50/50 Grenache och Syrah från området runt Nimes. Vinet har en bra 07-frukt med röda körsbär och mörkare inslag. I munnen är vinet väldigt snällt och lättdrucket. Lite monolitiskt utan speciellt mycket komplexitet, men med en OK längd, är det ett lättdrucket instegsvin.

2007 Plan Pégau är till 50% gjort på druvor som kommer utanför appellationen C9dP, samt den del man enligt vinlagarna måste ta bort ur skörden. Resten av druvorna köps in, och totalt är det 60% Grenache, 10% Syrah, plus ett gäng andra druvor där till och med Merlot ingår till liten del. Vinet görs på Domaine du Pegau och klassas som VdT. Nog med fakta. Det är ett litet steg upp från Pegovino, med lite mer stuns i frukten och lite mer struktur. Dessutom lite bättre syra som gör det ganska gott. Återigen, ett ganska enkelt vin utan större komplexitet.

Det sista vinet i flighten är 2007 Côte du Rhône Villages Seguret. Ett snäpp till upp, med en mer komplex doft där även örter och lakrits finns med förutom den numera klassiska rena frukten från 07. I munnen är det gott, med en munkänsla som bjuder på en del mjuka tanniner. Gott nu, men kan nog till och med sparas något år.

Nämnvärt, och värt all uppmuntran är att dessa vinerna är buteljerade med skruvkork. Perfekt för viner som ska drickas unga.

Sedan kommer den första salvan från det tunga artilleriet som man kommit för. 2006, 2007 och 2008 (från fat) av Cuvée Reservée, samt 2007 Châteuneuf-du-Pape Selection Laurence Feraud.

2007 C9dP Selection Laurence Feraud, är gjord av en annan vinmakare där Laurence bidrar med råd, och ett starkt varumärke. Så starkt att den ofelbara mr Parker gav vinet en högre poäng under hennes namn än när han provade ursprungsvinet. Vinet bjuder på en oerhört kraftig ton av stall och läder och andra animaliska toner, förutom mörk frukt. Vi diskuterar frågan om brett, men Laurence säger att doften kommer från de 10% Mourvedre som ingår. Fyllig smak av mörk frukt, stall och charkuterier, tillsammans med en del örter. Tanninerna stramar upp munkänslan på ett bra sätt i eftersmaken. Kan mycket väl lagras ett par år.

2006 Cuvée Reservée har jag druckit förut, och den gör mig inte besviken nu heller. Mörk frukt, tobak och läder, stall. Öppen inbjudande doft, och även i munnen bjuder det till. Fyllig frukt och en liten stramande munkänsla, med bra längd och struktur. Skitgott redan nu. Finns förövrigt till ett mycket bra pris på Millesimes.

2007 Cuvée Reservée ska buteljeras om en vecka, men vi får prova nu. Ett större vin är 2006, med renare söfruktigare kirsch. En härlig kryddighet. Vinet är lite slutet först men öppnar sig glatt i glaset, och doftar underbart. I munnen är det en hel del tanniner som stramar upp den rena babyfeta grenachefrukten. Jag tycker mig ana mer stallighet och mer brett i denna än i 2006:an. Detta är ett mycket bra vin, som dock nog behöver lite tid innan det är helt uppe på banan. Men å andra sidan är det inte ens buteljerat.

2008 Cuvée Reservée förstår jag inte. Men jag har ingen erfarenhet av att dricka fatprov så det är kanske inte så kontigt. Jag har ingen aning vad som ska komma av detta. I doften känner jag bara av mina gamla ölresor från tiden på LTH då jag tycker det luktar malt. Jag kan bara ana mig till fukten. I munnen finns frukten förvisso, med en hel del tryck till och med, plus bra syror och unga bråkiga tanniner, men det känns inte som det sitter ihop. Det ska ju inte buteljeras än på ett bra tag så vi får se vad som kommer ut på andra sidan fatet.

Nu brakar det lös i ett crescendo:

Cuvée Laurence görs det åren det inte blir någon da Capo, och är på samma frukt som vanliga cuveen. Skillnaden är att den får 18 månader till på fat, och därmed lite mer syre och snabbare åldrande. Ett vin gjort för att drickas ungt.

2004 Cuvée Laurence ger mörk söt frukt och en del balsamico. Det fyller på med torkade russin och fikon och lite oxiderade toner. Bra kraft i frukten, läskande syror och en del tanniner som stramar upp och ger struktur. Lägg på toppen av det lite disktera mognande toner av svamp så har du ett riktigt gott vin.

2005 Cuvée Laurence är sluten direkt ur flaskan men öppnar snabbt upp sig i en kanonad av mörk frukt, stall och örter. I munnen är viner fylligt med silkiga tanniner som riktigt smeker gommen tillsammans med all frukt. Det kombinerar kraft med en lätthet och struktur, samtidigt som det har en komplexitet som spelar med långt ut i eftersmaken. Ett riktigt riktigt bra vin, och det bästa. Så här långt.

2007 da Capo. Vinet jag drömt om och längtat efter. Inte buteljerat ännu, utan från ett fatprov. Jag har skyhöga förväntningar, liksom alla andra närvarande. Vinet sjunger verkligen i glaset (när vi får låna ett riktigt Riedel glas). Den mörka söta frukten finns där. Men även noter av örter, sadelläder, chark, osv. Stor komplexitet, men även kraft redan i doften. I munnen bjuder det på lager efter lager av koncentrerade smaker. Olika sorters röda och blå/svarta frukter följs av lite köttiga toner, följt av lite ljusare frukt, för att återkomma med lite örter, och så håller det på tills det efter en lång stund klingar av med en lakritston i eftersmaken. Stor kraft och komplexitet, men ändå så lätt och elegant i munnen att det aldrig känns tungt. Att det nästan har 16% alkohol tänker man inte på.

Jag ska inte säga att vinet är allt jag förväntat mig, för då hade det nog varit utomkroppsligt, men det är ett stort vin. Otroligt gott, och har lagt ribban för 2010 på en hög nivå. Tack Origo och Laurence för en mycket trevlig kväll.

PS. Tack Miran för hjälp med bilder

Roagna Barbera d'Alba 2004

Nu förstår jag kommentaren "Jag har inget att ta på mig" från någon framför en överfull garderob. Trots några hundra flaskor att välja mellan känns det ofta som om jag inte vet vad jag ska dricka. Mycket vill jag vänta på för att det ska mogna. Det här vinet kan säkert också bli intressantare om några år, men det är gott här och nu.

På Bristlys provning med Luca Roagna fastnade jag för Roagnas Barbera, så jag passade på att beställa hem ett gäng flaskor. Och en fredagskväll är ett ypperligt tillfälle att ta den första, i lugn och ro till mat.

Roagna Barbera d'Alba 2004 har först en liten slapp sötfruktig doft och smak efter en pop n' pour. Efter en halvtimme i glaset har vinet stramat till sig och är mer som jag kommer ihåg det. Mörk, dovt återhållen frukt, men även en del toner av läder och jord i doften. Jag hittar även lite violer, och hade det varit blint kunde jag mycket väl gissat på Nebbiolo. Härligt att dofta på, och ganska atypiskt för de Barbera jag druckit innan.

I munnen biter de härliga syrorna i kinderna, när vinet verkligen ber om att få krämig mat som partner. En smak av mörk frukt - blåbär/björnbär/körsbärshållet, i en ganska stram kostym. Det finns en del tanniner, om än ganska snälla. Eftersom den enda ek som släpps in hos Roagna är korkerk, och den i stora bottis så måste tanninerna kramats ur skal och kärnor under den långa macerationen. Över 40 dagar har jag förstått. Också ett sätt att göra en Barbera. Roagna non cambia

Mot slutet, när eftersmaken tar över för att sedan klinga av, tillkommer en del salmiak. Jag funderar på om det är smaken eller munkänslan som får mig att tänka på salmiak. Vi pratat de gråbruna tabletterna som fanns på rullar, för ganska många år sedan är jag rädd.

Det här är ett urgott matvin. Härlig balans och struktur, en del komplexitet och längd. Om än inte något stort vin, så gör det sig bra till fredagens kyckling med parmaskinka och färska örter. Dessutom har det endast snälla 13.5% alkohol, vilket uppskattas. Jag ser fram emot att få prova det med annan mat med. Nu har jag något att dricka som jag inte tänker vänta på!

Den här ljuset brinner för Linus Wååk, och hans familj.
Mångas tankar är med dem.

Hur hanterar man en tragedi?

Läser med tårar i ögonen om det som hänt Martin och hans familj. Deras tonåriga son, Linus Wååk, omkommer i en tågolycka. Förstår inte hur man orkar ta sig igenom det. Fast man måste såklart. På något obegripligt sätt.

Jag är imponerad av hur du hanterar det Martin, och jag önskar jag kunde hjälpa er. Just nu sänder jag bara mina varmaste omtankar till dig och din familj. Jag hoppas vi ses snart, när ni tagit er upp ur den djupaste delen av avgrunden.

För de som orkar läsa den hjärtskärande berättelsen så finns den imponerande starkt nedtecknad.

Detta får mig att längta efter att få träffa syrran som kommer hem från Latin Amerika ikväll.

Höjden av orättvisa

Nås idag av ett otroligt sorgset besked. Det man aldrig tänker ska hända, händer. Så orättvist livet kan vara. Martin, med familj, jag känner med er och kan inte ens föreställa mig hur ni har det. Ni ska veta att mina tankar är med er. Teodicéproblemet blir smärtsamt aktuellt.

-----------------------------------------------------------
Kylskåp och vin
Det känns måttligt inspirerande att skriva om gårdagens vin, men jag är nästan skyldig Simon det, och texten var klar.

Steget mellan att göra kylskåp och vin är ibland kortare än man tror. På en av mina resor till Singapore, pratar jag med Simon, en Aussie boende i Singapore, ansvarig för produktutveckling av kylskåp i Asien. Vi kommer in på vin, som jag ofta har en tendens att göra, och får veta att Simon gör sitt eget vin.

Eget vin? Det visar sig att Simon och hans bror köper in frukt i Barossa, som de sedan vinifierar själva. I garaget, mer eller mindre, förstår jag. Bolaget heter Terrastone och vad jag förstått så gjorde de sitt första vin 2005. Jag får en flaska av The Sarah 2005, av deras begränsade första upplaga, att ta med hem. Och den måste såklart smakas.

100% Shiraz, ett år på nya amerikanska fat. En medelfyllig färg, där man trots allt ser igenom glaset, med en blåviolett ton. En doft som förvånar mig. Hallon, röda vinbär, blyertspenna en del läder och lite mint. Jag hade förväntat mig en mörk fruktbomb, men det här doftar nästan svalt, och påminner mig en hel del om Pinot Noir. Hmmm. En rätt trevlig doft när allt kommer omkring, om än inte riktigt vad jag väntat mig.

I munnen så håller det inte riktigt vad näsan lovar. Ljus röd frukt, men hallon i täten, finns där. Men inte så mycket mer komplexitet än så. Smaker håller ut i en ganska lång eftersmak, efter en kort dipp mitt i. Det är, återigen förvånande, ganska höga läskande syror. Det som saknas är dock lite struktur och tanniner. Det blir nästan lite saftliknande i sin munkänsla. Det påminner mig lite om Pinot även här, fast med lite avsaknad av struktur och komplexitet.

Med detta sagt, så är det inte alls illa. För en kylskåpskille. Ska bli kul att se vilka viner Simon kommer att åstadkomma framöver. Men "Don't Quit your day job. Yet."

Det är dock lite svårt att koncentrera sig på vinet så här dag två. Ett glas vin känns ganska banalt när en väns liv har vänts totalt upp och ned.

Matteo Correggia Roero 2006

En vacker halvtransparent röd-violett färg, men en aning till tegeldragning i kanten. Lägg till en härlig doft och drickbarhet och du har ett kvällens matvin.

Matteo Correggia har jag ett lite speciellt förhållande till sedan besöket i somras. Ikväll dricker jag deras Roero 2006, som jag druckit förut och Finare Vinare provat för drygt ett halvår sedan.

Det här är ett ganska slankt, syrligt vin, med en del sandiga tanniner som ger det en ganska bra struktur. Det gör sig alldeles utmärkt till mat, även om det absolut går att dricka på egen hand.

Doften är precis som jag vill ha den. Ljusa röda bär, nypon, rosblad och lite mandelmassa. Jag tycker mig redan hitta en del mogna toner som tryffel, och kanske lite bitter mörk choklad. Härligt doft, även om det inte är någon "kvast" av kraft och dofter som står ut ur glaset.

I munnen tycker jag det bjuder på lite mer stuffing än det gjorde för ett tag sedan. Den röda frukten är där - hallon och röda vinbär. Nyponen finns kvar, och det ligger lite rosor på ytan och simmar runt. Höga läskande syror, och tanniner som stramar år när den eftersmaken klingar av (efter inte alltför länge).Skär igenom en krämig mat perfekt.

Jag tycker det här är skitgott på ren svenska. Det är inget stort vin och inget mästerverk. Men som ett vin en mulen lördagskväll till en svamplasagne är det lysande. Den har det mesta som en bra Barolo har, eller kanske mer av en Barbaresco, fast lite mindre av allt.

Correggias Roero är gjort på 100% Nebbiolo, tolv månader på använda fat, och i ståltankar i ytterligare åtta. Systembolaget säger fortfarande att det är 2006 (i beställningssortimentet, enl BGK) medan Bristlys hemsida är lite tunn på information. Själv skulle jag nog passa på innan det är 2007 som kommer, då jag gillar denna bättre. 159 kronor kostar kalaset.

Tiotusenmetersklubben

Det är inte den fantastiska upplevelsen man hoppas på, men det finns å andra sidan en del som är njutbart. Men det beror såklart på vilka man åker med.

Denna gången åkte jag med Singapore Airlines, från Singapore till Frankfurt. För att kunna jobba när jag kom till Singapore 06:00 lokal tid, åker jag businessclass, vilket ju då lyckosamt nog även gäller hemvägen. Hur är det då att äta och dricka gott på tiotusen meters höjd? Jag vill inte låta bortskämd, men klart överskattat.


Då ska ändå nämnas att Singapore Airlines är ett under av trevlighet, utbud och service. Under hela resan så tilltalar de mig vid namn, och frågar om de kan hjälpa mig med något. När man flyger med Ryan Air känner man sig som boskap, och med SAS får man be om ursäkt om man vill ha ett glas vatten.

Det börjar med ett glas champagne innan take-off. Inte för att jag egentligen vill ha champagne just då, men jag måste ju dokumentera det här för. I’ll take one for the team. I ganska höga provrörsformade glas kommer det in. Charles Heidsieck Brut Reserve NV. Jag får en doft av citrus, bokna äpplen, en del bröd och någon söt ton som av ljus sirap. Ganska trevligt faktiskt. Glaset är OK utformat, och det går faktiskt att lukta sig till vad som finns i. När jag smakar blir det lite av en besvikelse. Det finns frukt, men den dör ut ganska fort och övergår i en liten bitterhet, som nästan blir metallisk i eftersmaken. Syran känns också lite svag och på villovägar, så vinet är totalt sett ingen njutning att dricka. Det har inte riktigt den balans man kan önska. Jag sitter princesslikt på en ärta i stolen, och dricker inte ens upp det.

När vi väl är på marschhöjd kommer drinken vi beställde innan start. Jag skippade allt vad Singapore Sling heter, men ville prova en August Kesseler Riesling Kabinett 2007. Nu kommer vinet i lägre provrörsformade glas, plus att vi befinner oss väl på en 10 000m, och sinnena tappar en hel av sin skärpa. Det gör att vinet inte doftar mycket alls. Jag lyckas få det till någon typ av tropisk frukt, som persika, men det är inte lätt att lura många aromer ur det glaset. En klunk kan man dock lätt åstadkomma, och den bjuder på söt och ganska frisk frukt. Gröna äpplen, persika, lite päron/piggelin. Det drar dock tr ett ganska sött håll, samtidigt som syran är lite låg för att det ska bli som t.ex. Zillikens husriesling hemma. Ett helt OK vin, men inte mer, och det får funka till förrätten som är en liten laxsallad.

Sedan kommer vi till huvudrätten, som är en helt ok stekt kyckling med svampsås, grönsaker och potatismos. Så bra nu uppvärmd mat blir på en mils höjd. Jag valde bort att prova 2005 Château Baret, för att istället ta ett glas 2006 Rive Barbera d’Asti Il Cascinone Araldica. Trots de usla glasen , finns det en tydlig doft av söta blåbär och björnbär, och en del tobak och kryddor. En riktigt trevlig barberadoft – efter omständigheterna. Mycket gott att dricka, med söt mörk frukt med en hel del tryck i, och höga syror som gör det läskande och gott. Det är lite svårt att plocka ut alla delar i den här miljön, men det är riktigt gott och gör ett bra jobb till maten.

När det sedan vankas ostar mm, så struntar jag blankt i dem. Även deras 2003 Graham’s Late bottled vintage port får stå åt sidan. Jag har sett vad som serveras i Första Klass, och efter lite flirtande med flygvärdinnan så smyger hon till mig ett glas Cos d’Estournel 2004. Men jag fick inte berätta för någon.


Detta lilla glaset bjuder på en hel del oförlöst kraft. Doften ger mörk frukt av cassis och björnbär, men framförallt en hel tobaksbutik med cederträ och tobak. När jag smakar på det så känns det som om det finns en hårt tvinnat och tillbakahållen frukt av cassis som inte kommer loss. Smaken domineras av det mörka laget och i eftersmaken ger det nästan en bläckig smak och känsla. Tanninerna är ganska brutala och håller allting i ett järngrepp – inklusive gom och tänder. Det känns att det finns potential, men nu är det för ungt. Flaskorna hemma ligger tryggt ett par år till Men man kan ju ha tråkigare på 10 000 meters höjd.

Sedan känner jag mig ganska nöjd med provandet, och övergår till deras urval av olika kaffe och te. Jamaican Blue Mountain får stå åt sidan för en Brasiliansk Bourbon, för att sedan prova följas av kinesiskt jasminte, och en Oolong.

Det är onekligen en trevlig upplevelse att flyga business med Singapore Airlines, jämfört med många andra flygbolag. Och servicen och mat är givetvis mycket bättre än vad man får i Economy, för att inte prata om ur papplådan hos SAS. Men i termer av att verkligen kunna njuta av maten och vinet, i en trång, brusig kabin, i dåliga glas, med försvagade smak- och luktsinnen, så är det knepigt. Klart bättre än alternativen, men inte något att sträva efter i sig.

Och jag inser när jag skriver detta att jag låter som prinsessan på ärten. Klagar på småsaker när jag har det rätt bra egentligen. Nämnde jag att jag har sovit dåligt i natt på planet, trots fällbart säte?

Saint Cosme Châteauneuf-du-Pape, 2004

Bistro du Vin ligger ett kvarter från hotellet i Singapore, och har en vinlista som lockar till besök. Många viner på halvflaska, vilket uppskattas. Om man, som nu, köper en hel flaska får man den gärna med sig hem och kan även prova dagen efter.

Från Saint Cosme har jag tidigare druckit en mycket god 2007 Valbelle, jag tror mig dock ha läst någonstans att vinerna utan "Château" på etiketten är de som är gjorda på köpta druvor. Just Saint Cosme Châteauneuf-du-Pape 2004 är gjort på 60% Grenache och 40% Mourvedre från La Crau och Valari. 18-24 månader på begagnad ek. Långt ifrån deras prestigeviner, men ska bli kul att prova.

Familjen Berroul har varit förknippat med Saint Cosme sedan 1490 - 14 generationer. Det måste vara svårare att byta inriktning där än för Victoria att abdikera! Vinmakare sedan 1995 är Louis Berroul, undrar vad hans barn ska syssla med?

Den första sniffen bjuder på mörk röd frukt, som drar lite åt cassis. En del läder kommer till, men det känns ganska slutet. Efter någon timme i glaset bjuder det på mer frukt, där krossade hallon tillkommit. Det mörka lädret har fått sällskap av lite skogsvegetation, kryddor och tallbarr. En del lakritstoner kommer fram efter hand, och dag två är de riktigt tydliga, då även en del söta skogsbär kommit till. En mörkt, dov, kryddig doft som är riktigt trevlig att sitta och sniffa på.

I munnen är vinet förvånansvärt slankt till att börja med, det får dock mer och mer kraft med tid i glaset, och dag två har det fyllt ut ordentligt. Smaken av vinet är tyvärr inte lika komplext som doften lovade. Hallonen är de som får representera frukten, och de ledsagas av en hel näve salmiaktabletter. Lite körsbär också, kanske. Strama tanniner håller vinet i ganska hårt grepp, och gör tänderna (skönt) sträva. Trots sandpapperskänslan är det gott att dricka, och jag sitter nästan och smackar när den sista eftersmaken försvinner ut (vilket inte tar allt för lång tid) i en blandning av salmiak, lakrits och skogsbär.

Det här är klart charmigt, om än inget stort vin. Några år till hade inte skadat, men man tar vad man får.

Jag ser mycket hellre Vickan abdikera än att Berroul slutar göra vin!

PS. Vår idol är igång och skriver om Claude Val, igen..

The Lines Brunch @ Shangri La

Glöm scrambled eggs och torr bacon under värmelampa. Det är så här man gör en brunch.

Detta är matens motsvarighet till PPM-valet. Men istället för 500 obskyra fonder, finns här så mycket olika sorters kök och mat att välja mellan att man nästan blir förvirrad. Allting är underbart fräsht och gott, och man känner sig nästan smutsig efteråt, och vi vilket fall lite lätt däst. Du är vad du äter skulle kunna rada upp de tallrikar man klarat av, och man skulle skämmas.

Upplägget är enkelt: En buffé med flera stationer där kockar  lagar mat - olika typer av kök - medan man väntar, och en bar med fritt flöde av juicer, sangria och spritzer (om man inte tar champagneversionen). Trots ett allvarligt försök lyckas vi nog bara ta oss igenom hälften av de olika stationerna. Den självklarara starten är fisk och skaldjur. Ostronen öppnas på beställning, krabban är delad och klar - om man inte vill äta det krångliga så kan man koncentrera sig på bara klor. Lägg till musslor och kungskrabba, och första stationen får ett par besök.

Skaldjursstationen

Sedan måste man besöka sushistationen där de skär upp sashimi på beställning, eller gör sushi och rullar enligt önskemål. Behöver jag nämna att tonfisken är så färsk att till och med Roppongi skulle rodna. Jag gör inte bara ett stopp här utan det blir ett par vändor.

Tonfisksashimi på väg

Vart man sedan tar vägen är lite av ett dilemma. Den japanska nudelstationen där man kan välja vad man vill ha i sin Wonton-soppa är värd ett besök. Men det är å andra sidan även den kinesiska dim-sum stationen. Både leverererar nylagad färsk mat som är något av det bästa jag provat i respektive klass. Värmelampor finns inte riktigt med i upplägget.

Wonton, med anka

Vilken Dim-Sum önskas?

Sedan har vi den indiska stationen med maträtter jag inte ens vet namnet på, än mindre ingredienserna. Jag måste bara prova! Och Satay-spetten med jordnötssås är underbara. De med lamm är lite godare än de med kyckling eller nötkött. Givetvis görs de löpande och ligger inte och väntar mer än några minuter efter att det tagits från grillen.

Satay

Vi ska inte glömma de europeiska inslagen, där den koloniala historien visar sig på den engelska stationen med rostbiff och smördegsinbakat lamm. Strax intill ligger den italienska, där deras prosciutto e melone, har en melon som slår allting jag ätit i Italien. Av överlevnadsskäl undviker jag gåslevern.

Lite rostbiff?

Jag har nu missat att beskriva ett par stationer, men det kan ju bero på brådskan att hinna till desserten och glassen. Vi pratar en vägg av olika desserter; creme brulée, Tiramisú, bananpannkakor, pannacotta på grönt te, mango- och chokladmousse, osv. Nämnde jag stationen som gör pannkakor och våfflor enligt order? Eller den med glass? Magnosorbeten är len och smakrik, medan kokosglassen är "to die for". Och någonstans här känns det som om man ligger i riskzonen att ramla ihop i en liten hög. Inte så liten kanske, när jag tänker efter.

Efterrättstallrik. Den första.

Chokladfontän kanske?

Det här är en matupplevelse utöver det vanliga. Alla bruncher jag provat i Sverige bleknar i jämförelse. Det är som Ljungskile mot Barcelona. Jag vet att frosseri är en av dödsynderna, men det är värt det. Kostnad? Drygt 400 kr per person, exkl. Champagne.

Men jag måste avsluta med vad min käre far skulle sagt efter det här: "Lite mat på detta hade inte varit fel."

PS. Givetvis använder Shangri-La utrustning från Electrolux Professional.

Indochine - Singapore

Servicen är långsam, men det kan man ta när maten är så god och utsikten från uteserveringen härlig.

Indochine vid Singapore river ligger tvärs över Boat Quay - bar och partyområdet nummer ett.

Servicen är ganska långsam, men i och med att det är 28 grader ute, en skön svalkande bris, och ett ganska soft liveband som spelar hotelljazz i bakgrunden är det uthärdligt.

En meny bestående av vårrullar i olika versioner, pilgrimsmusslor marinerade i citrongräs och lime, kyckling i kaffirlime och vårlök, samt en avslutning med Mango Sticky Rice levererar en mycket god kväll. Speciellt pilgrimsmusslorna är lysande.

Att vinlistan i princip endast innehåller Australien, Argentina och Chile, med ett undantag för en vit Rhône, från 2008, får man väl bara acceptera. Svårt att matcha vin med en del asiatisk mat.

I morgon vänter en höjdpunkt, igen. Brunch på Shangi-La The Line. Tredje besöket, och jag ser redan fram emot det.

Rea på Systembolaget

Man blir nästan förvånad över att Systembolaget kan ha sänkta priser på vin. Tänk om folk köper det, blir berusade och begår brott eller skadar sig själva. Det är vad vi svenskar ju gör om vi får tillgång till för mycket alkohol. Om man får tro monopolivrarna i alla fall.

Men med jämna mellanrum händer det osannolika - Rea på Systembolaget. Alla röda viner och alla vita viner. Champagne eller Starkvin (mest glögg). Lite Dufvenkroks någon?

Nu vet jag inte vad det är som styr vad systembolaget rear ut och inte. Är det viner de själva köpt in och sedan inte får sålt? Det verkar finnas en hel del spanska viner i vilket fall. Skulle inte förvåna mig om en del av Bordeaux 2006 snart kommer att finnas i utbudet också, med tanke på systembolagets priser på dem. Är det bara jag som inte kan hitta en sökfunktion för årgång på systembolagets hemsida, eller är det så att monopolet bestämt att det inte är någon som vill söka på det?

Själv blir jag mest intresserad av Cascina Francia 2003, eller några av de Bourgogne 2006 som finns. Men nu åker jag till Singapore, så det blir inget på det. Missar dessutom BBRs erbjudande som släpps i morgon. Och ingen Cannubi Boschis blir det denna gången heller.

Jag kan i vilket fall åka med trygg förvissning om att även systembolaget måste anpassa sig till vad kunderna vill betala, och sänka priserna på det som inte säljer. Mellandagsrea på systembolaget!

Årets första - Pio Cesare Barbaresco Il Bricco 2003

Fasching på besök för en kväll med vin och poker.

Direkt i karaffen så luktar det skärbräda. En blandning av ek och en. Hmm, ska det vara så här?

Efter några timmar i karaff så bjuder dock doften upp till dans ordentligt. Pio Cesares Il Bricco 2003 har en härlig doft av mörka bär, med en klar sötmogen dragning. Till det kommer mandelmassa, rosor och tjära. Lite julkryddor. En klassisk Nebbiolodoft, om än med en ganska kraftig dragning åt det sötare hållet.

När vi smakar på det ger det en tät, ganska söt smak av röda bär. När tanninerna trycker till direkt efter gommen blivit varse den sköna frukten får den dock stiga åt sidan och spela en sekundär roll. Munkänslan blir sträv, men istället för den ganska sköna strävheten från mogna fina tanniner så ger dessa en nästan uttorkande känsla. 2003 var onekligen ett svårt år. Vi provar igen.

Det är väldigt gott med skön nebba-doft, och bra tryck i frukten i början. Doften är underbar. Det ringlar kvar en eftersmak ganska länge. Men jag kan inte släppa det; mot slutet så tar tanninerna över lite och det känns inte helt och fullt i harmoni. Eftersmaken blir lite väl bitter och sträv. Förvisso gör frukten lite comeback efter ytterligare någon timme i glaset och lyckas matcha upp lite mer. Men jag är inte övertygad.

Efter att ha läst Finare Vinares bedömning för ett år sedan, undrar jag om den bara befinner sig i en tråkig fas. Om inte så tror jag inte det finns frukt nog att klara av tanninerna om man låter den ligga allt för länge. Det är dock slående hur olika de lyckats i det svåra året 2003, när man jämför med den underbara 2003 Roagna Pajé.

Vi lyckades även ta den sista av husets Riesling 2007 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett. Lysande gott, med läskande syror, frisk tropisk frukt, gröna äpplen och päron. Det förrådet gick åt allt för fort.

Sedan gick vi på Casino Cosmopol, stödde statskassan, hade otur i pokern, och tappade bort garderobsbrickan. Att få ut jackan utan bricka visade sig svårare än att få hjälp av Com Hems kundtjänst.

Årets bästa viner 2009 (mm) hos vinovis

2009 har varit ett år då jag druckit så mycket mer riktigt bra vin än någonsin tidigare att det är svårt att sammanfatta det. Vinintresset har funnits ett tag, men har verkligen blommat ut under året. När jag då försöker summera det blir det svårt att göra en topplista eller utse det bästa vinet under året. Så jag försöker med ett par höjdpunkter i olika kategorier istället.

Bästa från Piemonte. Ett favoritområde som jag även besökte i somras, vilket gjorde det till en än större favorit. Trots att jag missade den beryktade 71-provningen har jag druckit otroligt många bra barolo. Den jag sätter högst blir trots allt 1989 Elio Altare Barolo, som jag fick av Silvia vid mitt besök. En kombination av frukt och mognad, levande syror och virila tanniner gjorde den underbar. Omständigheterna är säkert det som lyfte den en nivå extra och sätter ett så stort avtryck. Strax bakom kommer 2004 Poderi Aldo Conterno Romirasco och en 1997 Conterno Fantino Sorì Ginestra. Den första ung, men med sammetstanniner, med härlig fruktdriven komplexitet där tobak mm kommer med. Den senare med begynnande mognad, med behållen röd frukt, och underbar balans. Svåra val med så mycket underbart som druckits under året. Jag tvingas utelämna ’96 Sandrone Cannubi Boschis, 1999 Rocche del Annunnziata, 2003 Pajé, 2001 Sorì Ginstra, Viettis Rocche 2004 , mm, mm. 2009 var ett Barolo-år, må det följas av fler.

Bästa från Bordeaux. Världens näst bästa vinregion måste med i sammanställningen. Här ordnade Niklas J en fantastisk Pavie-provning, som gör det lätt för mig att utse segraren. 2000 Château Pavie är något av det godaste jag någonsin druckit. När Parker ger det 100p, måste det varit en av de enklaste bedömningar han gjort. Balans, komplexitet och kraft som ger en av årets längst klingande eftersmaker. Efter den är det tuff konkurens mellan 2003 Latour från Clash of the Titans, och 1998 Lafite Rothschild från prestigeprovning två. Pavie 2005, borde nog med den också. Men alla tre ligger en bra bit efter ettan för mig.

Bästa från Rhône. Det har druckits en hel del bra Rhône under året, framförallt CndP. Jag tror inte jag kan utse en vinnare, men av de purunga är jag ytterligt förälskad i 2006 Clos des Papes, som jag till och med provat två gånger, men en 2007 Pure och 2005 Deus ex Machina kommer inte långt efter. En 2001 Clos des Papes och en 1998 Pegau visade hur gått det kan bli med lite ålder. Det här blir lätt en väldigt lång lista på många bra viner..

Bästa Bourgogne. Jag är inte riktigt vän med Bourgogne än och har väl druckit alldeles för lite. Det är åtminstone positivt för plånboken. En 2005 Lucien Le Moine Chambertin-Clos de Bèze står dock ut som något i den högre skolan. 2005 DRC Echezeaux visade också vad ung Pinot kan bjuda på med härlig jordgubb och kryddbutik. Den 69:a jag hade med vänner var också klart minnesvärd.

Bästa Toskana. Trots att det var i Chianti som mitt vinintresse startade så har jag druckit ganska lite under året. En 2001 Cepparello är kanske den jag kommer ihåg mest, även om det mest prestigefyllda givetvis är 1998 Masseto, som ju var gott men inte riktig Toskana.

Bästa övriga världen. Nu är jag ute på tunn is. Jag har inte druckit mycket, och det är inte riktigt min preferens. Den Amon-ra jag själv tog med på en BYOB skulle aldrig komma in på någon annan lista ovan - och inte här heller. Det som jag blivit mest förtjust i, och till och med funnit mig själv leta efter, vad Hansels North Slope Pinot Noir, så den får väl vinna denna kategorin. Där fick du 2006 SQN Raven Syrah.

Årets provning. Jag har varit på många väldigt bra provningar. Den jag minns mest var den första baroloprovningen, då det var då jag stiftade närmare bekantskap med vinvänner jag provat mycket med senare. Pavieprovningen står ut i termer av tema och klass på vinerna, tack för jag fick vara med Niklas. Clash-of the Titans var inte helt fel den heller med många lysande viner. Alla BYOB vi har haft under året har varit hur trevliga som helst, med mycket riktigt bra viner, och roliga och intressanta diskussioner. Roagna-provningen med Bristly hade också sin charm -  det är alltid kul att får höra vinmakarnas syn på sina viner. Den mest slitsamma provningen innehöll 20+ unga Bordeauxer och gjorde att jordsgubbssaft smakade strävt ett par dagar efter då gommen var ingrodd med tanniner.

Största besvikelsen. 2007 Alain Graillot Crozes Hermitage. Uppskriven i pressen, årgången hyllad i (södra) Rhône, men vinet var som mest ok. Om man ska vara snäll. Jag har nästan dåligt samvete för att jag förmedlade några flaskor till vänner. Sedan finns det de med andra preferenser. 2006 Rauzan-Ségla kommer även den upp på listan. Inte rolig, men jag hoppas att den kan bli drickbar med många år på rygg. Jag är inte förvånad över att det står några kvar på Regeringsgatan.

Största överaskningen. 2007 Alain Chabanon Campredon. Jag fick den som ett medskick i en låda från Vinik, blev överförtjust och beställde fler. Den har allt som Graillot saknar, plus lite extra charm. En stark andraplats måste tilldelas allas vår gruppeköpsbarolo.

Bästa Tasting Note: ”Grönt som Kermit själv” – Frankofilen beskriver ”den danske barolo”.

Årets trend. Köpa vin utomlands på nätet. Jag är långt ifrån ensam om att ha tröttnat på att brödköa på systembolagets släpp. Som dessutom ska bli färre nästa år. Tack för att du uppfann Internet, Al Gore.

Årets bästa restaurangbesök. Leijontornet, by far. Lysande, är bästa sammanfattningen.


Årets bästa sökord. Via google kan jag se sökord folk använt för att komma till bloggen. Den killen (gissar jag det är) som sökte efter ”fram musar bilder” var nog inte intresserad av libanesiskt vin, och försvann fort.

Mycket bra vin blev det, och blir det bara i närheten av samma nivå 2010 så kommer jag vara mycket nöjd. Tack till alla som varit med och delat och bjudit på dessa vinupplevelser. Och till er som sett på och stått ut med intresset...

Gott slut på 2009 och Gott nytt år.

Bild på vad som nog trots allt är årets vin 2009, lånad av Finare Vinare.

En julstjärna i Paris

Efter idogt ringande hittar vi till slut en restaurang i Paris som hade öppet på juldagen. En med en nytilldelad stjärna i Guide Michelin, till och med.

L'Agapé öppnade i mars 2008, och fick sin stjärna redan under 2009. När Nick på Jancis Robinson positivt beskriver sitt besök blir man onekligen sugen på att prova. Allt måste väl vara bättre än julbordets rester dag två?

Det börjar bra när jag som champagne innan middagen kan få en Laurent Perrier Grand Siècle. Härligt hög syra, smeksam mousse och frisk smak av gula och gröna äpplen som fyller på med en brödig eftersmak. Med en sådan början låter vi givetvis kocken, och sommelieren, få fria händer och beställer den meny som så passande heter La Carte Blanche.

Först en härligt krämig amis bouche bestående av jordärtskockspuré med laxrom och små hyvlade bitar broccoli. Som första rätt kommer sedan en kalvcarpaccio i sällskap av tunnt skivade champinjoner och en dressing med vanilj och citron. Den lätt rökta kalvens smak gifter sig väl med vaniljen och syran i citronen. En mycket bra start.

Kyparen fyller sedan på med en mousse av kastanj, som ligger i kräm av kålrot och rotselleri. Låter kanske enkelt, men är väldigt  gott. Till detta dricks ett oekat vin, som jag tycker luktar nässlor, fläder och citron. Placerar det som en Sauvignon Blanc, från Loire. Rätt svar är en Chardonnay 2008 från (EDIT:ja det vet jag inte, har vi rett ut nedan). God till maten, men på egen hand inte riktigt i balans, då syrorna tar över lite väl mycket över frukten.

En bläckfisk (som kallades boneless fish - inte bara jag som har problem med språket), som snittats likt fläsksvål och stekts, och har en viss rökt smak är nästa rätt. En pestoliknande grön, syrlig sås och väldigt syrliga lökar serveras till.

Kvällens topp kommer sedan. Pilgrimsmusslor, perfekt halstrade, tillsammans med en kräm av zucchini och rå, marinerad tunnt skivad zucchini, som är otroligt fräsh och spänstig. Det hela är otroligt gott, där man framför allt fått till musslorna perfekt, och smakerna matchar varandra lysande. Det här skulle jag kunna äta tre gånger om dagen utan att tröttna.

Sedan kommer "huvudrätten". Kalvfilé med väl tilltagen foi gras på toppen. Till detta serveras röda endiver, och ett rött vin från Fitou från 1998 (jag gissar inte rätt där heller). Detta är gott, men inte något som står ut, eller når upp till nivån som satts med de tidigare rätterna.

Efter köttet är det dags för en paus med ost. Lite språkförbistring gör det lite svårt att uttyda, men en årgångscomté från 2005, en getost från Bourgogne och en komjölksost från området vid Pyréenerna. Det två senare ljuvligt goda, medan årgångsosten är väl salt.

Efterätterna är lysande. Den första består av kokosglass, passionsfruktssorbet, en bit karamelliserad mango och en liten klyfta grapefrukt. Syrligt och läskande att friska upp smaklökarna med. Speciellt kokosglassen är värd att minnas. Och passionsfruktssrobeten. Ja, allt egentligen.

En efterrätt gör ingen glad, eller i vart fall gör två en gladare. Den andra efterrätten består av choklad, lite kola och vaniljglass. Eller vaniljglass är kanske fel benämning, det borde heta vanilj, men viss tillsats av glass, med tanke på koncentrationen av vaniljsmak. Återigen lysande gott, och en värdig avslutning på kvällen.

Det här var en mycket trevlig restaurang med bra mat och trevligt bemötande. När det gäller vinet, var väl det jag fick inte i klass med maten. Men det uppvägs av att bordet intill beställde en 1996 Domaine de la Romanée-Conti Richebourg - jag tittade inte ens riktigt i den delen av vinlistan. Den kostar väl drygt 1000 EUR om man hittar den på nätet. När jag pratade med sommelieren sa han den var på tok för ung.

En bra restaurang som nästan når upp till Leijontornets klass.

Joséphine - Chez Dumonet

Nu vet jag hur en Boeuf Bourguignon ska smaka.

En snabbt improviserad julsemester i Paris. Planen var Madrid, men Iberia hade bestämt sig att ställa in flyget och allt var fullt och omöjligt att komma med på. Men Paris är inget dåligt alternativ det heller, långt ifrån både Anna och Kalle Anka.

Och i Paris ska man äta gott, och även om det var lite sent att boka bord på många ställen så lyckades vi till slut få bord på Joséphine - Chez Dumonet, några kvarter från hotellet. Rekommenderat av många.

Det börjar med lysande trevlig personal, tror jag - min franska är mycket begränsad - men de ser glada ut. Ett glas vitt, som åtminstone smakar som en oekad Sauvgnion Blanc bjuds vi på av le Chef.

Förrätten är en mycket god sallad på skivade kronärtsskocksbottnar, men ett underbart syrligt citronsmör till. Låter enkelt, men var urgott.

Sedan kommer det jag sett fram emot. Boeuf Bourguignon. Den serveras med tagliatelle, vilket gör mig lite konfunderad, men det funkar bra. BB:n är lite bättre än alla BB jag försökt mig på själv. Köttet är så mört att den stora köttkniv man gett mig känns som ett skämt. Såsen är tjock, riktigt reducerad, med koncentrerade smaker och mycket vinöst. Jag funderar nästan på att börja sniffa för att gissa vinet i den. Köttet har puttrat i sex timmar får vi veta. Trots detta är svampen och morotsbitarna i perfekt koncistens, dvs inte sönderkokta utan lagom tuggmotstånd. Helt enkelt urgott, och har flyttat ribban en bra bit när det gäller hur en Bouef ska smaka, för min del.

Efterrätten ska vi inte prata om, då den består av ett kilo grädde och färska hallon och petit choux-smet. Det var den som lite pushade mig över gränsen, och får mig att långsamt retirera hemåt. Övermätt, men nöjd.

Och vin, ja de hade en vinlista med Bordeauxer med ålder som skulle få Systembolaget att skämmas, men vid sidan av dem, och i lite mänskligare prisklass, var det kanske sådär. Det slutade med en Domaine de Cristia Vacqueyras 2004, som gjorde jobbet bra.

Vinlistorna här gör en ju annars lite imponerad. Dagens alldagliga lunchrestaurang bjöd på 15 olika av Guigals Lala-viner i olika årgångar. Sedan finns det ju en hel del mer vardagligt att dricka utan att komma upp i hissnande belopp. Det känns inte som om restaurangen vill tjäna in alla sina pengar på att sälja en flaska vin, vilket uppskattas.

Sedan är det en aning svårt att inte kunna någon franska, såklart. Mitt vokabulär är ganska vridet. Jag vet vad Vendange Tardive betyder, men var tvungen att fråga om det franska ordet för toalett (faktiskt sant - men jag vet nu :-) ).

God jul från Paris.

Kungsholmskalaset 2009

En BYOB ska vi väl hinna med innan jul. Sagt och gjort. Frankofilen med sin bättre hälft står för värdskapet, och vi samlas alla glada för ett avbrott i julstressen. Och vilket avbrott det blev.

Stressad på grund av pendeltågsstrul korkar värden upp ett välkomstglas. Tropisk gul frukt och en dragning åt petroleum. Ganska maffig i munnen med en ganska fet vaxad känsla. Vi velar fram och tillbaka mellan Chardonnay och Riesling. Niklas kommer lite sent, och när vi andra redan fått facit prickar han in Riesling från Österrike.

Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben 2004 (eller var det 05?) fick inleda kvällen på ett utmärkt sätt.

Sedan kommer första vinet blint, för de andra. Jag har sett till att mitt vin kommer först, då jag är lite osäker på hur mycket luft det klarar. Doften ropar ut Bordeaux - och den ropar högt. Stall, läder och cederträ tillsammans med röda bär och cassis. En del mer mognadstoner i form av lite svamp och buljong. Skön munkänsla där det är lätt och elegant men ändå med en hel del kraft. Syrorna finns kvar, medan tanninerna slipats ned till ett fint, fint damm. Alla är ense om Bordeaux, men jag ler när gissningarna går från 2002, till att vara nere på 1988. Bäst gillar jag nog citatet "Underbart vin, jag skulle kunna sitta med en sådan här flaska själv en hel onsdagskväll."

Facit: 1983 Château Mouton Rothschild. Vi har alla olika budgetar för våra onsdagskvällar. Inget stort vin, men årgången är väl sådär, och slottet var inte på topp under denna perioden. Men absolut supergott, och kändes förvånande ungt för att ändå ha några år på nacken. Nu är ribban för kvällen lagd.

När nästa vin serverats säger Frankofilen efter en sniff: "Världens bästa vinregion!" Och jag håller med. Det visar sig dock att han tänkte Bordeaux, medan jag var i Piemonte. Jag hittar en hel del mognad i detta vin också, med jordkällare och svamp, men även en del söta skogsbär, tjära och lite viol. En del tobak kommer till. I munnen är syrorna riktigt höga, nästan lite väl vassa. Men det är en skön lång eftersmak. Efter lite debatt hamnar vi i Barbaresco, och gissningarna ligger någonstans på -78 och -82.

Men vad dricker vi? Vi undrar faktiskt ännu, och utredning pågår. Etiketten säger 1982 Gaja Barbaresco. Men när korken drogs säger den 1983 Gaja Barbaresco Sorì Tildìn. Man kan knappast tagit fel på en kork som ju skulle användas först ett år senare? Har man satt på fel etikett när man buteljerade vinet? Mysteriet är under utredning. Gott var det oavsett, och ribban efter första vinet trillade knappast ner efter detta smakprov.

 

Tredje vinet serveras ur magnum till det lysande vintillbehöret hämtpizza. Gott till maten, med mörka röda bär och en del stall och läder i. Läskande med bra syra, men ganska snälla nedslipade tanniner. Det har en del drag åt Bordeaux, men det känns lite varmare och inte med samma struktur. Jag är och vobblar runt på någon supertuscan, och jag är nog nere och gissar på tidigt 90-tal. Men jag kan knappast påstå att jag var helt rätt på det.

1993 Marchesi de' Frescobaldi Brunello Riserva lanserades som ett vin för millennieskiftet, men något av det mest tacky jag sett i flaskväg. Notera etiketten i tyg. Men det var riktigt gott, och gav mig en del insikt i vad brunello med lite ålder smakar.

 

Sedan gjorde vi ett litet mellanspel, där vi provade två olika tappningar av Bouscassé 2005. Slutsatsen är att tyskarna dragit vinstlotten (även om de får betala för det). Läs om det här.

Efter pizzan kommer ett vin mer stor söt, mörk frukt, och en del tobak. Vid en närmare sniff så kommer dock coca-colan fram, en del vanilj, lite söta julkryddor och en del rosor. En hel del kraft, med tanniner som fortfarande biter. I eftersmaken blir det dock lite eldigt och det känns som om alkoholen går igenom. Vi är i Piemonte och det är mycket nya fat i det. Men innan jag hinner fundera mer säger M Spinetta, lägger till Starderi och börjar gissa årgångar. Ett varmt år var det och med lite ålder på det så landade vi (inte med så mycket bidrag från mig) i 2000.


2000 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi. Stora dyra noshörningar, men det är en fråga om man gillar stilen. Ribban ligger dock kvar på en hög nivå....

Nästa vin till rakning bjuder på torkad frukt, gula russin och fikon. En söt ton av apelsin, där jag skriver romerska bågar i blocket. Höga syror och en ganska bra kraft. Jag är dock helt ute cyklar när det gäller gissningar. Den slanka känslan men ändå med en söt torkad frukt gör mig förvirrad. T prickar dock in det när han fått en del ledtrådar.

2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts Jag hade aldrig hittat till Bourgogne eller gissat på Pinot på egen hand. Men den varma årgången ställer alla begrepp på ändå. (Bilderna blev för dåliga för att visas.)

Vi kämpar på med nästa vin som bjuder på tät mörk frukt med björnbär, söta röda hallon och en dos jordgubbar på toppen. Jag hittar cassis och en del grön paprika, men saltlakritsen som bordsgrannen pratar om går jag bet på. Ett tätt kraftigt vin med bra struktur. Gott nu, och säkert ännu godare om några år. Jag börjar gissa att det är mitt andra vin jag tog med som backup.Och med lite hjälp med gissningarna hamnar sällskapet rätt de med.

2004 Ca' Marcanda Bolgheri Camarcanda. Gajas prestigevin från vingården i Bolgheri. Merlot, Cabernet Sauvignon och en skvätt Cabarnet Franc. Kul att få prova.

Vid nästa vin är jag vilse igen. Mörk röd frukt, söta (skogs-) bär och en kraftig syra, men väldigt snälla tanniner. Jag är ute på väldigt hal is och tänker Barbera . Men jag har knappt några referenser i det här fallet, så jag ursäktar mig själv. Övriga gissar på många olika druvor och regioner, innan vi till slut landar i Californien med en del ledtrådar.

2003 Jordan Alexander Valley Cabernet Sauvignon. Lärorikt!

Nu är vi tillbaka i Piemonte säger jag så fort jag doppar näsan i glaset. Mörka söta skogsbär, bittermandel och rosor. Ganska bra tryck i frukten med ganska sköna tanniner med en hel del bett i. En ung bra barolo, och jag gissar nog till slut på 2005.


2005 Mario Marengo Barolo Bricco Viole. Gott! Och jag tycker nog att denna till och med var bättre än den Brunate jag drack nyss. (De har dock en etikett som är mer eller mindre omöjlig att fota.)

Brett, stall, läder och gamla plåster står som en strut ur nästa glas. Och hur konstigt det än kan låta så är det en trevlig doft. Ett slankt vin med ganska hög syra, och en del mörk frukt kvar i det. Jag påminns mycket om förra BYOBs 2001 Clos des Papes och gissar till slut på en C9dP från tidigt 2000-tal. Bretten ska väl peka på Pegau?


1998 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée. Jag gillar verkligen Pegaü och de åldras med stil. Urgott! Kul att återse sin Internetfling.

M tar fram sitt vin som stått i karaffen ett tag. Mörk, söt torkad frukt tar täten i en koncentrerad munkänsla. En bra syra gör det dock lätt och ganska slankt. Det är dock från ett varmt år. En del funk finns, men jag hittar inte direkt så mycket brett. Det borde jag kanske gjort, för det är en 2003 Pégaü vi dricker. Lysande god den med. Dubbeldate.

Det här får bli det sista för ikväll, säger värden och tar fram en bonusflaska. Pinot och Bourgogne säger (sluddrar?) jag efter en första sniff. Söta jordgubbar och pinotkrydda. I munnen har vinet dock inte så mycket struktur som jag förväntat mig från Bourgogne, och känns lite sötare och varmare. Vi leds snabbt till Californen, och det vi dricker är 2006 Hansel Cuveé Alyce. Gott, men jag gillade nog den North Slope som jag provat tidigare bättre, svalare i stilen.

Enda sättet att ta sig igenom en sådan här kväll helskinnad är att spotta ordentligt. Det gjorde jag inte.

Tack för en underbar kväll och lysande viner - nu kan jag med sinnesro ta mig an julen!

SAAB - del två

Inte oväntat, snarast väntat, och ganska välförtjänt enligt mina tidigare smärtsamma observationer kommer SAAB nu att läggas ned. Oavsett desperata åtgärder.

Det känns ganska naivt att tro att någon mitt i den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talet ska kunna ta över en liten biltillverkare, med produktion i Sverige, som är sub-skala, och som inte tjänat pengar sedan någon gång på 90-talet, och börja tjäna pengar på det. GM misslyckades, och vem skulle nu kunna göra det så otroligt mycket bättre. Tragiskt, och det enda positiva är att regeringen inte gjorde en ny varvsindustrivända och köpte bolaget, för att tvingas lägga ned det om ett par år.

Så nu är frågan: Är det någon som vill köpa min bil?
Här är den fotad på väg hem igår.

Bistro Nouveau

Bistro Nouveau har funnits ett par år efter att företrädaren Ramboden gav upp. En kulen lördag känns det som om det kan vara läge att prova vad de har att erbjuda.

Lite tidiga var vi, men det var bra för då kunde vi reda ut missförståndet när vi faktiskt lyckats med bedriften att boka bord på Brasserie Godot istället. Men ett bord löses.

Under tiden tar vi en drink i baren och tittar på den sköna miljön. Art Noveau stilen har ersatt den lite sjabbiga känslan från Ramboden, och det är uppenbart att man höjt klassen ett par snäpp. Vinlistan i baren är väl inte imponerande. Och som alltid blir jag smått irriterad på priserna. T.ex. så kostar ett glas av Delas Crozes Hermitage 120 kronor, jag tror jag får tag i en flaska för 139 (?).

När vi väl sitter ned och får in maten, är det ojämnt. En del saker är absolut goda, t.ex. så är hjortytterfilen suveränt god, majskycklingen vällagad men inget speciellt, och pilgrimsmusslan seg. Hur man halstrat den vet jag inte, men fel blev det. Ambitionen är en nordisk variant på en bistro med allt från moules Frites och råbiff, till hjorten och majskyckling. Det är gott och vällagat, men med ett snedsteg och vissa saker som inte utmärker sig.

Sedan stör jag mig på att det är fel i vinlistan, t.ex. så är Chablisen inte årgång 2007, utan 2008. En restaurang med lite ambitioner ska ha koll på det.

Nästa besök får jag försöka boka här, och gå på Brasserie Godot istället. Mäster Anders har jag redan varit på 50-talet gånger så lite omväxling på det franska köket behövs för min del.